LIKGIFTER en hård, oftast med kalk inkrusterad kulikula. Framkroppen består av cephalothorax och 7 fria bröstsegment; bakkroppen, av 6 med varandra ofta sammansmälta segment, slutar i en sköldlik platta. Främre antenner äro oftast korta, stundom rudimentära, mandibler i regel med palper, 1 par maxillarfötter. Parasiterna ha stickande el. sugande munverktyg. Gång- T.v. Vattengråsugga, Asellus aquaticus, hona sedd från buksidan, a yngelsäck, i vilken äggen utveckla sig; t.h. en bopyrid, Gyge branchialis, som lever i gälhålan på en skalkräfta, a hona sedd från buksidan, b bakre delen av honan med en pygmé-hanne (q ). fotterna, aldrig gälbärande, äro 7, tillpassade för gång el. fastklamring, bakkroppens benpar äro simfötter, i regel försedda med gälar; ofta bildar främre el. sista pleopodparet en stor platta, täckande de övriga benparen. Skal- och stundom antennkörtlar finnas, hjärtat ligger i bröstets bakre del el. i bakkroppen. Honor och hannar äro skilda åt även till det yttre, stundom ss. hos Bopy'ridæ (se d.o.) starkt dimorfa. L. leva såväl i salt som sött vatten, en del, ss. gråsuggorna (se d.o.), på land, en del äro parasiter på huden, i mun- el. gälhålan hos fiskar, ss. Cymo'thoe (se d.o.), el. på andra kräftdjur. L. omfatta talrika släkten; fossila former äro kända ända från juraperioden. O.C-n. Likgifter kallas de kvävehaltiga ämnen, som uppstå ur äggviteämnen under förruttnelsen. Mest kända äro aminerna kadaverin, putrescin, aguratin och sepsin. De besitta en viss giftverkan men orsaka ej, som man förr ansåg, likförgiftningen, vilken man numera vet uppkommer genom infektion av bakterier från liket. Wk. Likhetsassociation [-fo'n], se Idéassociation. Likhetslag, se Homeopati. Likhetstecknet, = , införlivades med det matematiska teckenspråket av den engelske läkaren R. Recorde i en av honom utg. algebra, ”The wetstone of witte” (1556). H-r. Li-ki, kinesisk religionsurkund, sammanställd under l:a årh. f.Kr. men stammande från betydligt äldre tid, innehåller huvudsaki. rituella föreskrifter och är red. i konfucianismens anda (se K o n f u c i u s och Kina, religion). Tysk övers, av R. Wilhelm 1930. Th.P. Li-kin, en kinesisk tull på transitogods, vilken uppbäres i en mängd stationer i det inre landet. L. inrättades vid 1800-talets milt och bestämdes först till Vio °/o på varans värde men blev i praktiken mångdubbelt större. Upprepade försök ha gjorts från utländskt håll att få 1. slopad, men utan varaktigt resultat. B.K. Likkyla, se Dödstecken. Likmaskar, kollektiv benämning på flerahan-da slags insektlarver, företrädesvis av flugor och skalbaggar, vilka leva i kadaver och i sht människolik; därav ock namnet ”gravarnas fauna”. S.Bgtn. Liknelse (lat. si'mile), en bild (se d.o.), varvid en föreställning belyses genom en annan, med vilken den har något kännetecken gemensamt. L. brukas i åskådliggörande och fantasieggande syfte, liksom metaforen (se d.o.), från vilken den ej alltid skiljes. Ex.: ”1 bjuden som frukt Er persikokind” (då kinden jämföres med en frukt, är detta en I., medan ”persikokind” är en metafor). — En till berättelse utförd 1. kallas även parabel (ex. Jesu 1.). A.W-n. Jesu liknelser. Jesus visar sig som en äkta orientalisk folkpredikant i sin rikliga användning av bilder och bildtal. I de synoptiska evang. (se d.o.) finna vi, jämte metaforer, jämförelser och korta l.-språk, bredare utförda 1.: parabler och exempelberättelser (1., som uppställa ett varnande el. eftersträvansvärt föredöme). Jesu 1. äro i allm. äkta 1., d.v.s. koncentrerade kring en enda huvudpoäng. Det föreligger dock icke någon sträng avgränsning mot allegorien (se d.o.), även bipoänger och bildkomplex med genomgående överflyttad mening finnas. L.-forskningen möter betydande svårigheter. Det är i åtskilliga fall tvivelaktigt, om vi nu läsa 1. i deras urspr. gestalt; att de varit föremål för överarbetning är uppenbart, i sht beträffande den inledande situationsbeskriv-ningen och slutklämmen. I allm. tycks dock l:s kärna vara väl bevarad. Största svårigheten är, att vi ej känna den situation, i vilken varje 1. urspr. blev berättad; man är följaktl. ofta tveksam om, vilka förhållanden el. vilken fråga en I. från början åsyftar. Redan evang :s källor lämnade ovisshet härom, och evang :s redaktörer försöka ge hållpunkter för utläggningen. — 171 — — 172 —