LILJA Hugo van der Goes: Syndafallet. T.h. Lilith. Lilja. 1) Bot., se L i 1 j e s 1 ä k t e t och L i 1-j e v ä x t e r. 2) Her. Fransk lilja, se Fleurde lis. Lilja, isländskt kväde, se Eysteinn As-g r i m s s o n. Lilja, Nils, förf. (1808—-70), ägnade sig först i Lund åt botaniska studier och vittert förf.-skap och blev sedan klockare i Billinge i Skåne; fil. d:r i Göttingen 1865. L. utgav ”Skånes flora” (1838; 2 uppl. 1870) samt ”Flora öfver Sveriges odlade växter” (1839—40). Han idkade även populärvetenskapligt förf.-skap i teologiska och filosofiska ämnen, varvid han väckte uppseende genom sin polemiska hållning särsk. mot kyrka och prästerskap, och utgav bl.a. den mycket lästa ”Menniskan, hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse” (1858; 5 uppl., omarbetad av K. af Geijerstam, 1889). D.R. Lilja, Gertrud Linnéa, författarinna (f. ’5/s 1887), teckningslärarinna, har utg. några novellsaml. (”Den besvärliga gåvan”, 1924, ”Den ensamma”, 1926, ”Människor”, 1928, ”Karl-Uno och sångerskan”, 1932), utmärkta för träffsäker människoskildring och fin humor. L:s illusionslösa, sinnrika, ofta epigrammatiskt tillspetsade noveller ha betecknats som ”aforis mer om levnadsvishet”. Hon har även förf ett par smärre romaner och en saml. aforismer (”Vid vägkanten”, 1931). — Litt.: S. Linder, ”G. L.” (i ”Ord och bild”, 1931). A.W-n. Liijebagge, skalbaggsart, se Bladbaggar. Liljebaneret, Frankrikes forna kungsflagga, var under bourbonernas regering en vit duk beströdd med heraldiska liljor i guld (jfr Fleur de lis). Under revolutionen 1789 avskaffades 1. och ersattes med trikoloren men återupptogs under restaurationen 1814—30 G.W.F. Liljeblad, Samuel, botanist (1761—1815), fil. d:r 1788, med. d:r 1793, Borgströmiansk adjunkt i praktisk ekonomi i Uppsala 1790, prof, där 1802, beskrev ett antal för Sverige nya arter och utgav ”Utkast til en sv. flora” (1792; 3 uppl. 1816 utg. av J. H. Wallman & E. Fries), en i Sverige länge anlitad handbok. L:s för bestämning av arterna i floran viktiga herbarium förvaras på Uppsala bot. inst. O.Gz. Liljecrona, se Lilliecrona. Liljedahl, Ernst Torsten Sigfrid, militär, skriftställare, politiker (f. ®/i2 1869), kapten i reserven 1919, led. av A.k. 1912—17 (först liberal, sedan vilde), resetalare och produktiv skriftställare i filosofiska, sociala, litterära, militära m.fl. ämnen, på sin tid mycket uppmärksammad; även skald. Av L:s skrifter kunna nämnas arbeten om Goethe och en monografi över Vitalis Norström (2 bd, 1917—18). Th. Liljedahl, Edvard Apolloniussen, norsk politiker (1845—1924), urspr. skollärare och kantor, därefter postmästare; stortingsman 1880 —91 och 1895—1909; statsråd och chef för re-visionsdep. mars-juli 1889, president i Odels-tinget 1899—1900, i Stortinget 1900—03 och 1908—09, kyrkominister 1912—13. Det väckte stort uppseende, då den gamle venstremannen och landsmålsentusiasten L. febr. 1912 ingick i högerministären J. Bratlie. Th. Liljedal, glasbruk, anlagt 1779 i Eds s:n, Värmlands län, uppgick 1906 i det s.å. bildade Surte-Liljedahls a.-b. (se d.o.). Numera nedlagt. J.L-n. Liljefalk, Axel Theodor Larsen, dansk militär och krigshistoriker (1848—1915), officer 1868, överste och reg.-chef 1902, avsked 1908. L. var en flitig militär förf, och tog livligt del i försvarsrörelsen. Han har utg. ”Kalmarkrigen” (1889), ”Dansk-norske Heltehistorier 1536 —1864” (4 bd, 1893—96), ”Kejserkrigen” (2 bd, 1896—1902), ”Daniel Rantzau” (1898) och ”Vor sidste Kamp for Sönderjylland” (1904; jämte O. Lütken). E.Bz. Liljefors. 1) Bruno Andreas L., målare (f. u/s 1860). Efter studier bl.a. i Paris utvecklade sig L. på 1880-talet till en djurmålare av världs- — 179 — — 180 —