LILJEFORS formal, skildrande ss. ingen före honom de vilda djurens liv i naturen och deras spännande kamp för tillvaron. Friluftsmänniska och jägare, som L. var från ungdomen, hämtade han den väsentliga inspirationen från skog, mark och slrand. Emellertid hade han också redan under 1880-talet tama rävar o.a. djurmodeller på sitt lantställe Qvarnbo i Uppsalatrakten, och valörerna korrigerades ibland efter döda djur. Bekantskapen med yttre havsbandet i Stockholms skärgård (1894) föranledde en stegring av hans naturkänsla, som nu riktades även på själva landskapet. På 1920-talet flyttade L. till Stockholm; hans produktivitet som målare inskränktes något av ohälsa, och intresset vändes tidtals mera mot skulpturen (bronsgruppen ”Lek” från 1930, uppställd vid Stadion i Stockholm). — L:s tidiga kabinettsbilder med kattor, fjärilar och småfåglar äga en skarp detaljelegans i släkt med japanernas. Ett bredare föredrag, franskt graciöst och luftigt — dock med en viss terrängdetaljering i behåll — visar hans mästerverk ”Rävfamilj” (1885, Nationalmuseum). Den skickligt tillägnade franska friluftstekniken ger f.ö. koloristisk accent åt hela alstringen under de närmast följ, åren; dock får L. tidigare än övriga opponenter fullt svensk färg i penseln. Vid 1890-talets mitt, då fågellivet och havsvid-den blivit dominerande, påverkas L. av tidens dekorativa strömningar. Hans målningar, t.ex. "Havsörnar” (1897, Nationalmuseum), få nu Bruno Liljefors. Fotografi. gärna mycket stora format, ett monumentalt linjesving och en grov, fläckig behandling, som kan ge en vilseledande stoffkaraktär särsk. åt vattnet. Fläcktekniken bibehålies under följ, decennier men användes nu mera personligt. L:s’ eminenta förmåga att sammansmälta djur och miljö kulminerar i en rad studier över temat ”skyddande likhet”, starkt präglade av jägarens syn. En ypperlig, nämnda tema närstående bild är självporträttet ”Jägaren” (1913, Thielska galleriet), där den på marken liggande mannen synes höra samman med naturmiljön lika intimt som de vilda djuren; tavlans fördrivna, grön och brunaktiga toner äro mycket betecknande för konstnären. Till det mest levande i L:s’ måleri efter sekelskiftet få räknas hans små direkta skisser, återgivande naturnyanser och rörelser med utomordentlig träffsäkerhet. — L., som nått världsrykte ss. djurmålare och fått många närgångna efterföljare, är rikast representerad i Thielska galleriet, Stockholm; här hänga ett 50-tal dukar, övervägande från 1900-talets första decennier, bl.a. jätteduken ”Ejder-sträcket”, ”Andkull”, ”Storlommar” (1901) och ”örn och hare” (1904). Av Nationalmusei bilder må ytterligare nämnas snömotivet ”Duvhök och orrar” (1884) samt ”Tjuvskytt” (1894). Göteborgs konstmuseum äger bl.a. ”Katt på fågeljakt” (1883) och ”Tjäderlek” (1895). ”Sträckande svanor” (1900) är utförd som väggmålning i Norra Latin, Stockholm. I flera utländska gallerier är L. företrädd med djurbilder, och för Uffizierna i Florens har han målat ett självporträtt i friluft. L. blev fil. hedersd.r vid Rostocks univ. 1919 och vid Uppsala univ. 1927. — Litt.: E. Malmberg, ”Larsson, Liljefors, Zorn” (1919); K. E. Russnow, B. L.” (1929). H.G-e. 2) R u b e n Mattias L., den föregåendes bror, tonsättare (f. 30/» 1871), fil. kand, i Uppsala 1895, där L. även bedrev musikstudier för I. Hedenblad; 1895—99 elev vid [-Leipzig-konservato-riet-] {+Leipzig-konservato- riet+} (S. Jadassohn o.a.) och senare av F. Draeseke och M. Reger; 1902 ledare för Uppsala studentkårs allmänna sångförening, 1902—11 kördirigent i Göteborg, 1912—13 diri gent för Gävleborgs läns orkesterförening och samtidigt musiklärare vid Gävle högre allm. lärov.; sedan 1932 bosatt i Uppsala. L. har framträtt med en betydande rad tonsättningar, vari — 181 — — 182 —