LILJENSPARRE Hans reserapporter över möjligheterna för upparbetandet av den sv. utrikeshandeln präglas av de nya ekonomiska idéströmningar, som vid denna tid i en flod av litteratur kritiserade den rådande näringslagstiftningens ensidiga industri- och handelsprotektionism samt det ekonomiska privilegieringssystemet. 1761 utnämndes han till handelsintendent med uppgift att verka för utrikeshandeln; 1762 gjorde han en resa till England, 1767 blev han kommerseråd. Hans reformförsök rönte ett hätskt motstånd från de privilegierade grupperna, och det var först 1772 års regim, som gav honom större möjligheter att verka för sina idéer. Stödd av bröderna Scheffer, blev han dess främste statsekonomiske expert. Som statssekreterare ställdes L. 1773 i spetsen för Handels- och finansexp., en post med vidsträckt kompetensområde och stor initiativrätt. Gustav III:s gunstling blev han aldrig; därtill var hans väsen för kärvt och tungt, hans grundlighet för tröttande, hans uppriktighet för stor. L:z’ första uppmärksamhet ägnades mynt-och kreditväsendet. För att lätta krediten grundade han 1773 Allmänna diskontoinrättningen, baserad på privat kapital men under statlig kontroll. Myntrealisationen, som gjorde slut på de inflationistiska myntförhållandena, är L:z’ verk. Med förstatligandet av brännvinsbränningen genomförde L. en effektiv indirekt beskattning, som dock satte landet i revoltstämning. Riktlinjerna för statsfinansernas ordnande framlade han i sin s.k. finansplan 1774, vilken vidgar sig att innehålla hela hans ekonomiska program. Ehuru han framhäver vikten av att jordbruket och övriga för Sverige naturliga näringar främjades, framträder L. icke som doktrinär fysiokrat. Trots sina nära förbindelser med C. F. Scheffer och markis de Mirabeau var han kritiskt inställd mot fysiokraternas ensidighet. L. var framförallt den praktiske finansmannen: aktiv i sin handelspolitik stödde han exportindustrien genom premier, men å andra sidan sköt han den första bräschen i borgarståndets handelsprivilegier genom de av honom inspirerade kungörelserna om ”allmän frihet uti spannmålshandeln” 1775 och 1780. 1781 blev L. tillika president i Statskontoret. Hans statsfinansiella sparsamhetspolitik, som kom i ohjälplig motsättning till Gustav III:s aktiva utrikespolitik, det passiva motstånd, hans ekonomiskt- politiska nyskapelser rönte från de privilegierades sida, samt till slut hovintriger medförde hans fall 1786 — ett öde helt och hållet likt hans franska parallellers, Turgots och Neckers. L:z’ verksamhet blev den första attacken på det gamla ståndssamhället och det första inbrytandet av nya principer i sv. näringslag-stiftning. Vid sitt avsked utnämndes L. till riks råd och blev 1789 president i Kommerskollegium. — Litt.: Ä. W. Essén, ”J. L. som handelspolitiker” (1928). P.N-m. 2) Gustaf Fredric L., den föregåendes sonson, greve vid faderns död 1816, militär, hovman, politiker (1801—69), i militärtjänst 1815, överstelöjtnant i armén 1842, avsked 1845; kabinettskammarherre 1836, förste hovmarskalk och chef för hovförvaltningen 1844—49. L. var länge en av Riddarhusets mera bemärkta konservativa led., specialist på bankfrågor, under flera perioder led., resp, ordf., i Bankoutskottet, sista gången vid riksdagen 1844/45. 1849—67 var han landshövding i Stockholms län, 1850— 68 ordf, i länets hushållningssällskap, 1863—66 i dess landsting. Th. 3) Johan L., den föregåendes son, friherre, officer, politiker (1835—70), underlöjtnant vid Svea livgarde 1854, löjtnant 1857, kapten 1863, ordonnansofficer hos Karl XV 1859 och 1864 kammarherre hos drottning Lovisa. L. stod i nära vänskapligt förhållande till kungen, men en plötslig brytning förvandlade detta till öppen fiendskap. 1866 tog L. avsked ur krigs- och hovtjänsten och ägnade sig helt åt sin verksamhet i Industrikredit-a.-b., i vars direktion han 1864 blivit ordf. Redan tidigare led. av Ridderskapet öch adeln, sökte L. ivrigt inval i A.k. (led. 1867—70, led. av Konstitutionsutskottet 1868—69). Där bedrev han en ostentativ, personlig och bitter opposition mot regeringen De Geer och ej minst mot sin frände, utrikes-statsminister Manderström. E.Ths. Liljendahl, Rämens s:n, Värmlands län, urspr. järnbruk anlagt på 1760-talet av Chr. Myhr-man. Under 1800-talet fanns vid L. både gjuteri och stångjärnsbruk, vilka senare nedlades och ersattes av trämassefabrik. Denna tillhörde till 1915 A.-b. Rämen-Liljendahl men övergick detta år med detta bolag till Billeruds a.-b. Sedan 1930 nedlagd. J.L-n. Liljendal, kommun i Nylands län, Finland, n.ö. om Helsingfors stad; 109 kvkm.; 1,874 inv. (1931), svensktalande. Mdn. Liljensparre, Henrik, ämbetsman (1738— 1814). Son till kyrkoherden i Tryserum (Linköpings stift). kontraktsprosten Henrik Sivers, auskul-tant i Svea hovrätt 1762, notarie i slottskansliet 1765, blev han 1776 polismästare i Stockholm. En dugande organisatör av polis- och underrättelseväsendet i hu- — 185 — — 186 —