LILJEQVIST vudstaden samt helt ett verktyg för Gustav III, belönades han 1784 med lagmanstiteln samt adlades 1786 L. Ehuru han efter konungens död smidigt ställde sig i de nya männens tjänst, avlägsnades han 1793 i uppdrag till Pommern. 1799 blev han kronofullmäktig i Generaltulldirektionen och 1803 i Generaltullarrendeso-cieteten. P.N-m. Liljeqvist, Per E f r a i m, filosof (f. 24/o 1865), fil. d:r och docent i Uppsala 1893, docent i filosofi vid Göteborgs högsk. 1894—1906, prof, i praktisk filosofi i Lund 1906—30. Redan doktorsavh. ”Om Francis Bacons filosofi” visar den för L:s förf.-skap utmärkande inriktningen på objektiv penetration och framställning av filosofihistoriska problem. L:s förnämsta insats är en djupgående undersökning av den sv. person-lighetsfilosofien (jfr Ch. J. Boström), nedlagd i ett flertal avh. och editioner, bland vilka böra nämnas ”Om Boströms äldsta skrifter” (1897) och ”Erik Gustaf Geijer. Ein schwe-discher Geschichtsphilosoph” (i ”Die Akade-mie”, 1924). L:s varma och stridsglada idealistiska övertygelse har icke hindrat honom från att fullfölja den av hans lärare C. Y. Sahlin inledda och av E. O. Burman fortsatta revision av boströmianismen, varigenom denna åter på många punkter närmats till den tyska kriticismen (se Kant). Med öppen blick för den empiriska, särsk. psykologiska forskningens betydelse har L. sökt kritiskt sammansmälta dess resultat med sin filosofi (”Inledning till psykologien” och ”Om specifika sinnesenergier”, 1, båda 1899). Den skarpsinniga studien över ”Meinongs allmänna värdeteori” (1904) införde de värdepsykologiska problemen i Sverige; den har icke varit utan inflytande på teoriens senare utveckling (se Meinong). — ”Skrifter tillägnade E. L.” utkom i 2 bd 1930 (med bibliogr. av B. Wulff). — Litt.: ”P. E. L.” (i ”Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstel-lungen”, 6, 1927). — L. medarbetar under sign. P.E.L. i ”Svensk uppslagsbok”. E.Å-n. Liljesläktet, Li'lium, lökväxter tillhörande fam. liljeväxter, omfattar ett 70-tal arter, vildväxande inom n. tempererade zonen, samtliga örtartade och försedda med enkel, upprätt stam, oftast smala blad och stora blommor. Många arter äro värdefulla prydnadsväxter, härdiga på kalljord i s., delvis även mellersta Sverige. De viktigaste av dessa (uppräknade i samma följd som de blomma under loppet av sommaren, från maj till sept.): Lilium monade'lphum, kaukasuslilja, med ljusgula, hängande, starkt doftande blommor. L. umbella'tum (riktigare L. cro'ceum v. umbellatum), flocklilja, låg, storblommig med upprätta, gulröda blommor. L. cro'ceum> saffranslilja, i s. Sverige ofta kallad brandlilja el. kejsarkrona, brungul, genom bristen på grodd-lökar i bladvecken lätt skild från den eljest rätt lika L. bulbi'ferum, brandlilja, som länge odlats inom landet. L. Mar-ta'gon, k r o 11 i 1 j a, har tillbakarullade, oftast rödvioletta, fläckiga blommor och är som föregående ofta förvildad. L. ca'ndidum, helgon-1 i 1 j a el. v i t 1 i 1 j a, utmärkes av sin övervintrande bladrosett och sina långa, vita blommor. Lilium regale. L. testa'ceum, nankinglilja, anses vara en hybrid av föregående och L. chalcedo'nicum och har ljusgula blommor på hög stjälk. L. rega'le, k u n g s 1 i 1 j a, har i sen tid införts i odling och utmärker sig genom sin härdighet, rika blomning och skönhet. Dess blommor äro långa, vita, i pipens inre gula. L. tigri'num, tigerlilja, med bruna blommor och vanl. brunsvart stam. L. specio'sum (L. lancifo'lium), praktlilja, har vita, oftast rödfläckade blommor, och den starkvuxna närbesläktade L. Henryi har ljust brungula, tillbakarullade blomblad. Till odling i kruka användas förutom L. speciosum och regale den ståtliga L. aura-tum, guldbandslilja, med stora vita, gul-bandade och rödprickiga blommor samt L. longiflo'rum, trumpetlilja, med långa, rent vita blommor. C.G.D. Liljestrand, Göran, fysiolog, farmakolog (f. 16/4 1886), med. d:r 1917 (”Untersuchungen über die Atmungsarbeit”), docent i fysiologi s.å., därjämte i farmakologi 1923, prof, i farmako- — 187 — — 188 —