tarna, framträdde han 1760 som en av Pech-lins anhängare, återfinnes senare bland hovpartiets medl. och deltog vid 1771/72 års riksdag hetsigt i striden om kungaförsäkran. Vid 1789 års riksdag hörde han till kungens få förespråkare och var ställföreträdande lantmarskalk, sedan C. E. Lewenhaupt på gr. av adelns ovilja måst träda tillbaka. Som anförare för en division av flottan i kriget mot Ryssland intog L. i slaget vid Öland en mycket märklig hållning och kunde trots upprepade signaler från chefsskeppet icke förmås att segla fram och deltaga i bataljen. Han ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden, benådades av kungen på gr. av de tjänster, han gjort under riksdagen, men fick taga avsked och några år vistas utomlands. Under förmyndarregeringen framkom han med det djärva men säkerligen fullst. grundlösa påståendet, att kungen givit honom hemliga order att icke låta hertig Karl vinna avgörande seger. C. 2) C a r 1 P o n t u s L., den föregåendes halvbrors son, militär (1758—1820), överstelöjtnant i armén 1790, hade alltid åtnjutit stor ynnest hos Gustav III — hans mor hade varit kungens amma, och själv hade han varit page hos denne — men greps av den från Frankrike utstrålande frihetsentusiasmen och trodde sig kallad att spela en Lafayettes roll i Sverige. Av Pechlin invigdes han i mordplanerna mot Gustav III, men plågad av ånger och rädsla skrev L. en anonym biljett till kungen, i vilken denne varnades för att deltaga i den maskerad, då attentatet skulle äga rum. Redan dagen efter maskeraden blev L. fasttagen, bekände under patetiska utgjutelser och angav åtskilliga av de medskyldiga. Han dömdes till förlust av liv, ära och gods men benådades med landsförvisning. Under namnet Berg von Bergheim var han senare bosatt i Tyskland; han avled i Bonn. — Litt.: N. v. Dardel i ”Personhist. tidskr.”, 1901. C. Lilliehöök, gammal frälseätt, vars äldste med visshet kände medl., häradshövdingen i Bjärke och Kållands härader, Västergötland, Bertil Pedersson (nämnd 1462—94), skrev sig till Kolbäck, Bergstena s:n, Västergötland. Ätten var vid Riddarhusets upprättande 1625 delad i tre grenar: Kolbäcks-, Fårdala- (Äsle s:n, Västergötland) och Gälareds- (Hillareds s:n, Västergötland) grenarna, av vilka Fårdalagrenens medl., ss. varande riksrådsättlingar, introducerades under eget n:r, vilket efter lottdragning blev Riddarhusets adliga ätt n:r 1 L. a f F å r-dala; de båda övriga sammanfördes under ett n:r, L. af Gälaredoch Kolbäck. Vid riddarhusgenealogiernas uppläggande på 1760-talet kom emellertid av misstag Gälaredsgrenen att sammanföras med Fårdalagrenen, och då LILLIEHÖÖK 1801 den sistn:s siste manlige medl. avled, observerades icke missförhållandet, utan medl. av Gälaredsgrenen fortsatte att representera ätten n:r 1. Först vid G; Anreps utgivande av ättartavlorna på 1860-talet upptäcktes felet, men då Gälaredsgrenen nu hade 100-årig hävd på att företräda ätten n:r 1, beslöt Riddarhusdirektionen låta vid saken bero, vadan alltjämt Gälaredsgrenen företräder ätten L. af Fårdala och endast Kolbäcksgrenen ätten L. af Gälared och Kolbäck. Av nedannämnda ättemedl. tillhöra 1)-—5) Riddarhusets ätt L. af Fårdala [men endast 1)—3) Fårdalagrenen, 4)—-5) däremot Gälaredsgrenen]; 6)—9) tillhöra ätten L. af Gälared och Kolbäck (Kolbäcksgrenen). — Barnen till L.2) blevo på gr. av faderns förtjänster 1651 upphöjda i friherrligt stånd; grenen utslocknade med L.3). — Utom nedannämnda ättemedl. märkes Ebba Månsdotter L. (1529—1609), dotter till L.l) och 1548 g.m. riksrådet Sten Eriksson Leijonhufvud (1518—68), efter mannens död upphöjd i grev-ligt stånd och 1571 begåvad med Raseborg som grevskap. Om henne, på gr. av sin härsklystnad och manhaftighet kallad ”grev Ebba”, se Ellen Fries i ”Teckningar ur sv. adelns familjelif”, 1 (3 uppl. 1910). C. 1) Måns Bryntesson L., storman (d. 1529). Redan tidigt en av Gustav Vasas betrodda män, erhöll han 1524 det viktiga Älvsborg i län och uppträdde enl. Peder Svarts krönika vid Västerås riksdag 1527 för att påverka Ture Jönsson till eftergivenhet mot konungen. Riksråd följ, år, anlitades han alltjämt av Gustav Vasa i olika uppdrag. Han slöt sig emellertid 1529, enl. egen uppgift nödgad, till Västgötaherrarnas uppror, lett av Ture Jönsson, och då detta misslyckats, anklagades han av konungen inför ett ständerutskott i Strängnäs samt dömdes till döden. Efter ett försök till flykt avrättades han i Stockholm. LA. 2) Johan Nilsson L., den föregåendes brorsons sonson, krigare (1598—1642), fänrik vid Livgardet 1618, kapten 1620, major 1622, överste 1628, generalmajor över inf. i Livland 1635; v. guvernör i Hinterpommern 1638, rikstygmästare 1642. Om L:s tidigare öden känner man föga, men sedan han övertagit guvernörskapet i Hinterpommern som Banérs ställföreträdare visade han synnerligen framstående egenskaper både som militär och som administratör och tillvann sig regeringens stora förtroende. 1641 blev L. Banérs och sedermera Torstensons närmaste man och ställföreträdare, men man vågade ej sända honom till armén före den senares ankomst, då han där var föga känd och hans utnämning på flera håll väckt missnöje. Därefter var L. för Torstenson ett gott stöd men stupade — 201 — — 202 —