LIMMAT specialtillverkning av apoteks-, laboratorie- och medicinskt glas, kemiskt- och tekniskt glas m.m.; äges av A.-b. Fredr. Brusewitz (grundat 1900). Bolaget har även sågverk och hyvleri i L. samt driver jämväl jordbruk, skogshantering och kvarnrörelse (glasbrukets stora skogar anses vara bland de bäst skötta i länet). Aktiekapital: 460,000 kr.; arbetareantal: 225, varav 180 vid glasbruket; tillverkningsvärde pr år: 1 mill. kr. J.C. Li'mmat, h.-biflod till Aare, Schweiz, upprinner under namnet L i n t h vid Tödi i kantonen Glarus, flyter delvis i den 6 km. långa Escherkanalen till Walensee, därifrån till Zü-richsee, delvis i Linthkanalen (16,5 km.), varigenom vunnits 100 kvkm. kulturjord. Floden, som därefter kallas L., är o. 140 km. lång. M.P. Limna'dia, zool., se B 1 a d f o t i n g a r, sp. 50. Limnæ'a, ett släkte lungsnäckor, se Dammsnäckor. Limnæ'ahavet, det skede i Baltiska havets utvecklingshistoria, som faller mellan Litorina-tiden och nutiden el. den s.k. Myatiden (jfr Kvartärperioden, sp. 397). Det kännetecknas av lägre salthalt på gr. av den genom den fortgående landhöjningen betingade förträngningen av de danska sunden. Lim-næa ova'ta f. ba'ltica o.a. bräckvattensformer undantränga nu Litorinahavets saltälskande mollusker. G.Fn. Limne'll, Per Emanuel, målare (1764— 1861), fick sin första utbildning på faderns må-larverkstad i Karlskrona och anställdes 1784 på kungl. teaterns dekorationsverkstad, där han blev ord. dekoratör 1791. Vid Konstakad. tjänstgjorde L. som prof, från 1812 till sin död. I klassicistisk anda utförde L. ett stort antal akvarellerade teckningar med växlande ämnen, företrädesvis historiska, mytologiska och allegoriska motiv. Färgen är oftast rätt behaglig i L:s små tavlor, medan teckningen småningom blir alltmer stel och ointressant. Tilltalande äro L:s teckn. till gravyrer i den franska uppl. av Gustav III:s skrifter. Som dekoratör medverkade L. vid inredningen av Rosersberg och Rosendal. G.V. LimnigraT, se Limnimetri. Limnimetri' är läran om vattnets egenskaper i insjöar. I 1. brukar nu innefattas studiet av alla egenskaper hos sjöarna, ss. djupförhållanden, temp. på olika djup och vid olika tider, halt av främmande beståndsdelar, vattenstånd m.m. Vattenståndet i en sjö är beroende av nederbörd och avdunstning, alltså av väderleken. Dock förekomma oberoende av dessa faktorer, el. indirekt beroende av dem, fluktuationer av vattenståndet på en bestämd plats på gr. av stående vågor i sjöar, så väl längs som tvärs över, varvid interferensfenomen uppstå. För analys av dessa s.k. Seiches användas peg-lar, 1 i m n i m e t r a r, som även kunna vara självregistrerande, 1 imn i gr a f e r. H.K-r. Li'mniska bildningar (grek, limne, sjö), vanl. organogena sötvattensbildningar under lågvat-tensnivån och alltså ständigt vattenbetäckta, t.ex. gyttja, dy och s.k. sjötorv (vass-, säv- och fräkentorv m. m.). Däremot avsätta sig s.k. telmatiska bildningar i den mellan det normala hög- och lågvattnet fallande delen av strandbältet, t.ex. s.k. sump-torv av starrväxter, ängsull, vit- och brunmossa m.m. Ovan högvattennivån på den aldrig översvämmade markytan uppkomma s.k. t e r-r es t r i ska bildningar, mossar och kärr av olika slag (skogstorv). I torvmossar anger gränsen mellan limniska och telmatiska bildningar (den s.k. limnotelmatiska kontakten) den forntida sjöns (”fornsjöns”) lågvattenstånd. G.Fn. LimnograT, självregistrerande pegel (se d.o.). Limnologi'. Vattnet och vattendragen utgöra hydrologiens arbetsområde. Hydrologien omfattar: hydrografi (vattnets fysik och kemi), hydrogeografi (meteorologiska, topografiska och geologiska förhållanden) och hydrobiologi (vattnets organismer). All sådan hydrologi, som befattar sig med sötvattnet, betecknar man numera, sammanfattande, som limnologi. L. — el. sötvattnets naturlära — omfattar alltså en hydrografisk, en hydrogeografisk och en hydrobiologisk del. De förstn. av dessa delar kunna oftast med fördel bearbetas för sig, men hydrobiologien förutsätter merendels dessa båda delar som förkunskaper. En så studerad hydrobiologi representerar alltså en verkligt syntetiskt gestaltad limnolo-gisk forskning. L. i denna — numera allmänt vedertagna — mening är alltså städse biologiskt orienterad, men också hydrografiskt-hyd-rogeologiskt grundad. L. i denna mening studerar först och främst de olika växt- och djurarterna i vattnet, går sedan vidare till de av dessa bildade samhällena och slutl. till de av olika samhällen uppbyggda, också hydrografiskt och hydrogeologiskt karakteriserbara olika vattentyperna, t.ex. olika sjötyper (se Biologiska sjötyper) o.s.v. — En särsk. roll vid l:s utveckling till självständig vetenskap har studiet över sötvattnets plankton (se d.o.) spelat, som framförallt under 1890-talet tog livlig fart. Den äldre litt. häröver finnes utmärkt sammanfattad av A. Steuer, ”Planktonkun-de” (1910). L. i dess moderna form har mäktigt befordrats av tillkomsten av Internationella limnologföreniHgen 1922. — Bland särsk. uppmärksammade grenar inom — 223 — — 224 —