LIND sig närmast på jordbruket (bl.a. tillverkning av jordbruksmaskiner). Trålfiske bedrives i stor utsträckning. L. uppdelas i tre förvaltningsdi-strikt: Lindsey i n. och ö., 3,937 kvkm., 422,181 inv., med huvudstad Lincoln; K e s t e-v e n, i s.v., 1,876 kvkm., 110,059 inv., med huvudstad Sleaford; Holland, i s.ö., 1,089 kvkm., 92,313 inv., med huvudstad Boston. M.P. Linctus, farm., bröstsaft (se d.o.). Lind, bot., se Lindsläktet. Lind (-G oldschmidt), Jenny Maria, sångerska (®/io 1820—2/u 1887). L., som kom från Jenny Lind. Målning 1847 av Edvard Magnus. Kungliga teatern, Stockholm. ett enkelt hem i Stockholm (fadern var snörma-kare; föräldrarna gifte sig först 1835), intogs redan vid 9 års ålder i operaskolan och uppträdde snart i smärre tal- och sångroller. 1838 sjöng hon Agatha i ”Friskytten” och slog därmed fullst. igenom; under de följ, åren anlitades hon flitigt ss. Kungl. teaterns förnämsta kvinnliga kraft och vann högt anseende. 1841 —42 bedrev hon sångstudier i Paris för Manuel Garcfa och stod därefter på höjden av sitt konstnärsskap. 1842—44 sjöng hon åter vid Stockholmsoperan och företog konsertturnéer inom Skandinavien och Finland. Därefter började hennes lysande utländska karriär, inledd i Berlin (dec. 1844) genom Meyerbeers förmedling. Hon gästspelade i en mängd tyska städer, i Köpenhamn och Wien samt från 1847 i London och engelska landsorten, överallt lade ”den svenska näktergalen” publiken för sina fötter, och en veritabel Jenny Lind-feber rådde. 1849 lämnade hon emellertid definitivt scenen, för vilken hon fått avsmak — härtill bidrogo såväl hennes växande religiositet som svåra, av överansträngning vållade nervlidanden — och verkade därefter uteslutande som konsertsångerska. Sina största triumfer firade hon under en tvåårig Amerika-turné (1850—52), arrangerad av impressarion Ph. Barnum. Härunder ingick hon 1852 — efter två tidigare förlovningar, bl.a. med den sv. sångaren Julius Günther — äktenskap med den tyske pianisten och kompositören Otto Goldschmidt. Makarna bosatte sig efter återkomsten till Europa först några år i Dresden, därefter i London. L. uppträdde under 1850-och 1860-talen i Tyskland, Österrike, Holland och England; hennes konst fascinerade fortfarande, ehuru röstens klang alltmer avtog. Efter 1870 sjöng hon endast vid sällsynta tillfällen offentligt, sista gången så sent som 1883. På 1880-talet undervisade hon i sång vid Royal college of music. L. utövade från scenen och estraden den fascinerande makt över åhörarna, som är förbehållen ett fåtal geniala konstnärer. Hennes sång utmärktes av framförallt själfullhet och rik uttrycksförmåga, bottnande i en djup, intuitiv inlevelse. Dessa drag präglade även hennes dramatiska aktion. Sin av naturen vackra och glansfulla sopranröst hade hon med enastående energi utbildat till största tekniska fullkomning och virtuositet. Hennes läggning var företrädesvis lyriskt inriktad; hon passade bättre i oskuldsfulla, elegiska roller än i passionerade el. patetiska och fängslade vid sina konserter allra mest med enkla svenska visor. Hennes operarepertoar var 1830—40-ta-lens; verk av Bellini, Donizetti, Rossini, Meyer-beer, Mozart, Weber m.fl.; till hennes glansroller hörde Norma och Regementets dotter. På sina konserter upptog hon alltifrån 1850-talet romanser av Schubert, Schumann, Men-delssohn, Geijer, Lindblad, Josephson m.fl. Ett av hennes viktigaste områden var även oratoriet; sitt allra bästa gav hon i Händeis ”Mes-sias”, Haydns ”Skapelsen” och Mendelssohns ”Elias” (vars sopranparti skrivits för henne). — Personligen var L. flärdfri, sympatisk och godhjärtad. Av sina mycket stora inkomster anslog hon en betydande del till välgörenhet (bl.a. sv. stipendiefonder för unga konstnärer och musiker). — Litteraturen om L. är synnerligen rik. Biogr. finnas bl.a. av H. S. Holland & W. S. Rockstro (2 bd, 1891; sv. övers, s.å.), Maria Holmström (1913), T. Norlind (1919), I. Elmblad (1920) och dottern Jenny — 237 — — 238 —