LINDGREN (1714; 2 uppl. 1718) m.fl. Han utgav även en ”Flora Wiksbergensis” (1716). C. Lindesås, se Lindesberg. Lindet [ladä'], Jean Baptiste Robert, fransk revolutionspolitiker (1749—1825). Urspr. advokat, medl. av Lagstiftande församlingen 1790 och av Konventet 1792, slöt sig L. till jako-binerna, röstade för Ludvig XVIII :s omedelbara avrättning, blev medl. av Välfärdsutskottet och var närmast en anhängare av Robespierre utan att dock vara hans handgångne man. L. överlevde också politiskt Robespierres fall, bekämpade thermidoristernas höger och var finansminister under direktoriets sista tid. B. Lindfors. 1) Andreas Otto L., univ.-lä-rare (1781—1841), fil. mag. i Lund 1802, docent i pedagogik 1803, i teoretisk filosofi 1805, adjunkt i historia 1811, e.o. prof. 1814, ord. 1816, prästvigd och kyrkoherde i Bjärshög och Oxie 1819, eloquentiæ et poèseos prof. 1826, teol. d:r 1830. L. utgav talrika dissertationer, däribland serien ”Regiæ academiæ Lundensis historia” (1809—21), samt bl.a. ett sv.-latinskt lexikon (2 bd, 1815—24). C. 2) Axel Otto L., den föregåendes sonson, gynekolog (1852—1909), med. lic. vid Karolinska inst. 1881, med. d:r i Lund 1882, docent s.å., prof, i obstetrik och gynekologi i Uppsala 1893. L har förutom åtskilliga gynekologiska avh. utg. några smärre medicinskt-historiska skrifter samt diktsaml. (1880, 1887, 1898) och Lunda-skildringar (i ”Ord och bild”, 13, 1904, och 16, 1907). C. Lindfors, Karl Magnus Theodor (Thore), botanist (f. 18/i 1889), fil. d:r 1924, assistent vid Centralanst. för försöksväsendet på jordbruksområdet 1916, laborator där 1921, föreståndare för upplysnings- och kontrollavd. av Statens växtskyddsanst. 1932. L. har ägnat sig åt myko-logi och fytopatologi och utg. ett flertal avh. rörande växtsjukdomar, särsk. hos kulturväxter. Hans förnämsta arbeten äro ”Studien über den Entwicklungsverlauf bei einigen Rostpilzen” (1924) och ”Sjukdomar hos våra odlade växter” (1927). O.Gz. Lindfors, Adolf Erik, finländsk skådespelare (1857—1929). L. var 1873—81 anställd vid Sv. teatern i Helsingfors men övergick sedan till den finskspråkiga scenen och var 1882—92 och från 1894 anställd vid Suomen teatteri (från 1902 Suomen kansallis-teatteri) i Helsingfors, som han 1907—14 också ledde. L. var en sällsynt fantasifull konstnär med virtuos teknik i fransk skola och anses ha varit Finlands främste skådespelare. Bland hans roller märkas Harpagon i ”Den girige”, Jourdain i ”Borgaren adelsman”, Mascarille i ”De löjliga pre- ciöserna”, Argan i ”Den inbillade sjuke” och Gringoire. Biogr. av E. Kivijärvi (1923). G.K-g. Lindfors—Bosjöns järnväg, godsspår från Lindfors station å Bergslagernas järnvägar till Bosjön; spårvidd 0,« m.; längd 28 km.; öppnad för godstrafik 1914. Fr.E. Lindgren, Henrik Gerhard, orientalist (1801—79), adjunkt i grekisk och orientalisk litteratur i Uppsala® 1830, titulärprof.1 1838, kyrkoherde i Tierp 1841. I sina avh. ”De dialectis se-miticis” (1822) och särsk. ”De lingua neo-arabica” (1829) uppvisar L., att de semitiska språken äro av annat ursprung än grekiskan. Av hans övriga arbeten äro att nämna en metrisk övers, av Jobs bok (1831) och övers, av Jesaja, Moseböckerna, Josua bok, Domareboken, Samuels böcker och Konungaböckerna. L. tillhörde Bibelkommissionen från 1861. I prästeståndet, som han representerade vid riksdagarna 1847—66, var han en ivrig motståndare till representationsreformen. G.O-r. Lindgren, Erik, trädgårdsman (1828—1911), föreståndare för Lantbruksakad:s trädgårdsavd. vid Experimentalfältet 1863—1900. L. utövade en betydelsefull verksamhet på trädgårdsskötselns område genom att införa nya odlingsmetoder, pröva värdet av äldre och nyare trädgårdsväxter och själv draga upp nya sådana. Av största betydelsen torde dock hans populärt litterära verksamhet ha varit. Han utgav bl.a. den för sin tid utmärkta ”Tidn. för trädgårdsodlare” (1862—1900) och, jämte A. Pihl och G. Löwegren, ”Handbok i sv. trädgårdsskötseln” (1872—84). C.G.D. Lindgren, Karl Adolf, musikskriftställare (1846—1905), fil. kand, i Uppsala 1873. Alltifrån 1874 var han musikrecensent i ”Aftonbladet” och förvärvade sig snart ett aktat namn som kritiker. 1881—84 redigerade han den nygrundade ”Sv. musiktidn”. L:s förf.-skap, som huvudsaki. rör sig på musikens estetiska och historiska områden, utmärker sig för grundlighet och kunskapsrikedom, och han står på ett vida högre plan än sina föregångare i sv. musikforskning. Bland hans skrifter märkas ”Om wagnerismen” (1881), ”Svenske hofkapellmästa-re 1782—1882” (1882), ”Musikaliska studier” (1896), ”August Södermans manuskriptsamling” (i ”Sv. musiktidn.”, 1888—89). N.B. Lindgren, Albert Hellen Gustaf Benedikt, — 2(59 — — 270 —