LINDMAN Arvid Lindman. boda avböjt att åtaga sig uppdraget. L. bildade nu sin första, moderat konservativa, ministär (29/5 1906—7/io 1911) med uppgift att lösa rösträttsfrågan i dubbelproportionalismens tecken. Obunden av doktrinära hänsyn, praktisk och affärsmässig till sin läggning, gick han friskt till verket. Regeringsförslaget, som framlades till 1907 års riksdag, blev särsk. genom D. Perssons i Tällberg motion betydligt modifierat; L. accepterade emellertid beslutsamt de gjorda ändringarna, vilka betydde en längre gående demokratisering av F.k., än urspr. var avsett, och framtvang genom ett resolut uppträdande förslagets antagande. Ministären L:s tid präglades i övrigt av rastlös och fruktbärande verksamhet. Särsk. betydelsefull är Statens främst på hans initiativ tillkomna och genom hans er farenhet möjliggjorda förvärv av del i och kontroll över malmfälten i Norrbotten. En mångfald frågor av betydelse för näringsliv och kommunikationsväsen fingo nu sin lösning. I utrikespolitiskt avseende brydsamma tider medförde en stegrad aktivitet hos regeringen. Så tillkommo nu Ålands-, Nordsjö- och Östersjö-avtalen och reglerades tvisten med Norge om Grisbådarna. Att samhällsordningen upprätthölls under 1909 års storstrejk får tillskrivas såväl parternas behärskade uppträdande som L:s och civilminister H. Hamiltons fasthet och lugn. Försvarsfrågan, som med tilltagande oro i världen blev allt mer brännande, föranledde regeringen att tillsätta en försvarskommitté (1907— 10) och taga initiativ till byggande av en pansarbåt av ny och förbättrad typ (den s.k. F.-båten). L:s regering, som bl.a. genom vissa personskiften fått en mer markerad högerfärg, blev föremål för en allt häftigare opposition från de båda vänsterpartierna, och efter deras seger vid valen 1911 demissionerade den. L:s roll som aktiv politiker i första planet var därför ingalunda utspelad. Tvärtom har han som högerpartiets främste ledare gjort en utomordentligt betydelsefull insats i sv. politik. Sedan 1912 är han led. av A.k. för Stockholms stad (led. av särsk. utskott i försvarsfrågan 1914, 1924, 1925, ang. reform av skogslagstiftningen 1923 m.fl.; led. av Utrikesnämnden; led. av särsk. utskottet för krisfrågorna 1933). Därjämte är L. från 1912 ordf, i högerns riksorganisation, Allmänna val-mansförbundet, inom vilken han nedlagt ett utomordentligt arbete såväl i inre organisatoriska frågor som då det gällt propagandan. Han var den förste sv. statsminister, som direkt vädjade till valmännen på stora folkmöten; alltjämt är han en av våra outtröttligaste och helst hörda politiska talare. I A.k:s högerparti, Lantmanna-och borgarepartiet, intog L. redan från början en faktisk ledareställning och har från 1912 innehaft ordf.-posten, utom den tid han var utrikesminister i Swartz’ ministär (30/s—19/io 1917). Som sådan genomförde han ett första gynnsamt införselavtal med England. Hans och ministärens ställning försvagades emellertid genom den s.k. Luxburgaffären (se d.o.). Efter författningsrevisionen 1918 var L. själen i arbetet på att omorganisera och modernisera högern. Då partiet i 1928 års val vann en icke obetydlig framgång och försök att åstadkomma en borgerlig samlingsministär gått om intet, bildade L. sin 2:a ministär (2/io 1928—7/o 1930). Dess strävan gick främst ut på att genom protektionistiska åtgärder främja näringslivet, särsk. det hårt betryckta jordbruket, men denna politik mötte ej minst från det av C. Ekman ledda Frisinnade folkpartiet en frän opposition. Regeringens förslag till stödåtgärder för jordbruket blevo delvis antagna, men de begärda tullförhöjningarna å spannmål av-slogos, varför den avgick. Ett viktigt initiativ togs, då regeringen för att främja samförstånd och samverkan mellan arbetare och arbetsgivare sammankallade representanter för båda parter till en arbetsfredskonferens (1928). 1932 var L. sv. delegat vid Nedrustningskonferensen i Genève. Vid sidan av sin politiska verksamhet har L. främst ägnat sig åt affärslivet som ordf. el. styrelseled. i ett flertal stora företag. 1904—23 var han chef för Strömbacka bruk, 1912—23 ordf, i styrelsen för A.-b. Sv. handelsbanken. För förbättrad skogsvård har L. varit ivrigt verksam. Han är sålunda ordf, i styrelsen för Skogshögsk. och i flera för rationell skogsvård verksamma organisationer och inst. En mångfald av L:s politiska anföranden ha utgivits, bl.a. saml.: ”Mot socialisering och klass — 283 — — 284 —