LINDORMEN kännelser” (1922). L. är vardagsrealismens mästare i nyare sv. lyrik, osvikligt träffsäker i sin förenklade, knappa stil. På Bo Bergmans linje har L. utvidgat Stockholms-dikten med proletärkvarterens värld, som han personligen upp-levat. L:s intima lyrik skildrar ynglingaårens stämningsliv och äktenskapets och föräldraskapets känslovärld; hans sångmö är ”hustru, brödbry- terska, sängkamrat”. — Som kåsör har L. bildat skola i sv. journalistik; efter att ha red. skämt-tidn. ”Naggen” 1915—21 har han verkat i bl.a. ”Social-demokraten” (1922—23) och ”Sv. dagbladet” (1923—32) samt utg. kåserisaml. ”På villovägar” (1922), ”Mellan himmel och jord” (1924) och ”Personligt ovett” (1932). — Stor publikframgång har L. haft som teaterförf. med sina kritiska samhällskåserier i folklig komedistil: ”Moloch” (1926), ”Rötmånad” (1928), ”Röda dagen” (1929), ”Krasch” (1930) och ”Blockad” (1931). L. har även framträtt som revyförf., utg. antologierna ”Sv. kärleksdikter” (1926) och ”Sångerna om Stockholm” (1930) samt red. det lyckade bildgalleriet ”Med kungen för fosterlandet” (1933). Hj.G. Lindormen (isl. linnormr, till isl. linnr, ä. da. lind, fhty. lint, orm; mhty. lintivurm), inhemskt germanskt namn på det fabeldjur, som med ett urspr. grekiskt ord även kallas drake (se d.o.), i folktron uppfattat som en människo-ätande el. förhärjande jätteorm. Föreställningen, att 1. bor i lindar, uppkommer av en senare folketymologi. Benämningen är under senare tid huvudsaki. ett för folkvisan kännetecknande ord och har av denna urspr. övertagits från hjältesagan, medan sägnen och folksagan för liknande föreställningar i regel använda ordet drake. — L. omtalas, i överensstämmelse med nutida folktro, som en ofantligt stor, mot människor fientlig orm, som förflyttar sig med stor snabbhet genom att bitande sig i stjärten rulla som ett hjul (”ringorm”, ”hjulorm”), ofta försedd med lång man (”manorm”). — Den fornnordiska hjältesagans strider med 1. ha sin motsvarighet i den babyloniska, indiska, fornper-siska och grekiska mytologien och hjältediktens drakstrider (jfr Drake) liksom i liknande berättelser hos skilda naturfolk. — Folksagan och den medeltida folkvisan framställer 1. som en prins, förtrollad till ett avskräckande och farligt vidunder, som av en uppoffrande jungfru be frias ur sin djurhamn. — Litt.: G. O. Hyltén-Cavallius, ”Om draken el. 1.” (1885); A. Olrik, ”Om Ragnarök” (i ”Aarböger for nord. Old-kyndighed”, 1902), ”Kong Lindorm” (i ”Danske Studier”, 1904). S.L-d. Lindos, forntida stad på Rhodos’ ö. kust, med ypperligt handelsgeografiskt läge, nådde under antiken hög materiell blomstring, var en av de städer, som grundade huvudstaden Rhodos. — Av danskarna 1902—05 företagna utgrävningar ha lett till rika fynd (särsk. på akropolen med Athena Lindias tempel, propyléer m.m.). — Litt.: Chr. Blinkenberg & K.-F. Kinch i ”Over-sigt af Danske Videnskabernes Sels^abs For-handlinger” (1903—05, 1907). ' W.N. Li'ndpaintner [-palnt-], Peter J o s e p h von, tysk tonsättare (1791—1856), anställdes 1812 som kapellmästare vid Isartor-teatern i München och blev 1819 hovkapellmästare i Stuttgart. L. ansågs på sin tid vara en av Tysklands förnämsta dirigenter. Som kompositör var han produktiv (s.k. kapellmästaremusik). N.B. Lindquist, Ivar Artur, språkforskare (f. S1/is 1895), fil. d:r och docent i nordiska språk i Göteborg 1923 och i Lund 1925. L., som särsk. ägnat sig åt runologiska forskningar, har bl.a. utg. den uppslagsrika avh. ”Galdrar” (1923), ”Norröna lovkväden från 800- och 900-talen”, 1 (1929) och ”Religiösa runtexter”, 1 (1933). L. medarbetar under signaturen l.Lqt i ”Svensk uppslagsbok”. E.H. Lindqvist, Carl Adolf, veterinär (1830— 1904). Efter avlagd veterinärexamen 1831 utnämndes L. 1854 till länsdjurläkare i Jönköpings län och 1877 till prof, i patologi och terapi vid Veterinärinst. i Stockholm, vars föreståndare han blev 1886. L. har utövat en mångsidig vetenskaplig verksamhet inom sitt fack och icke minst i administrativt hänseende gjort betydande insatser för det sv. veterinärväsendets utveckling och organisation. V.M-r. Lindqvist, Axel Hjalmar, målare (1843 —1917), utbildades vid Konstakad. samt genom studieresor till München och Paris, blev ritmäs-tare vid Lunds univ. 1865 och kom att under en lång verksamhetstid utöva ett uppfostrande inflytande på flera konstnärliga talanger i Sydsverige. Som målare ägnade sig L. företrädesvis åt landskapet, men även åt rumsinteriörer och porträtt; från Stockholms skärgård, Smålands ljungbackar men framförallt från Skåne och dess bokskogar har L. lämnat en mängd verklighetstrogna, ofta stämningsrika bilder, som präglas av friluftsmåleriets omedelbarhet. E.W. Lindqvist, Frans Vilhelm, uppfinnare och industriman (1862—1931). Som filare hos — 287 — — 288 —