LINDROTH Lund 1906, prof, i nordiska språk i Göteborg 1910. L. har utvecklat ett mångsidigt och uppslagsrikt vetenskapligt förf.-skap. Han har bl.a. utg. ”Om adjektivering av particip” (1906), ”J. Th. Bureus” (1911—12), ”Stiernhielms Hercules” (1913), ”Bohusläns härads- och sockennamn” (1918), ”Kust- och skärgårdsnamn i Göteborgs och Bohus län”, 1:1 (1922), ”Ölands folkmål”, 1 (1926), ”Island” (1930) och leder Inst. för ortnamns- och dial.-forskning vid Göteborgs högsk. samt redigeringen av bl.a. det därifrån utgående verket ”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län” (1923 ff.). E.H. Lindroth, Augustinus Hjalmar Johannes, teolog (f. 17/ii 1893), docent vid Uppsala univ. 1926, teol. d:r 1927. L. har bl.a. utg. ”Schleier-machers religionsbegrepp” (2 bd, 1926—30; bd 1 akad. avh.), ”Den apostoliska trosbekännelsen” (1933), ”Katolsk och evangelisk kristen-domssyn” (s.å.). S.N. Lindroth, J. V., finländsk botanist, se J. V. L i r o. Lindsay [li'ndzi] (L y n d s a y), Sir David, skotsk skald (o. 1490—o. 1555), gisslade i satiriska dikter (ss. ”The dreme” m.fl.) den katolska kyrkan och det skotska hovet. Med sitt betonande av den egna erfarenhetens avgörande betydelse och sitt pläderande för modersmålets rätt utgör L. den tidigaste representanten i skotska litteraturen för renässansens anda och uppfattning. Samlade verk utg. av D. Laing (3 bd, 1879). A.Km. Lindsay [li'ndzi], Wallace Martin, skotsk filolog (f. 1858), prof, i Cambridge sedan 1899. En av samtidens mest framstående textkritiker, har L. utg. ypperliga uppl. av Plautus, Mar-tialis, Terentius, Festus m.fl. samt bl.a. förf. ”Introduction to Latin textual emendalions” (1897) samt en handbok i latinsk epigrafik (1898). W.N. Lindsay [li'ndzi], V a c h e 1, nordamerikansk diktare (1879—1931), har gjort en viktig insats i amerikansk litteratur med realistiska lyriska dikter, vanl. skrivna direkt för folket och ofta med motiv ur dess liv, som han blev förtrogen med genom långa vandringar, under vilka han sjöng och läste sina dikter för den breda publiken för att väcka dennas sinne för dikt och skönhet. Av hans skrifter kunna nämnas: ”Rhy-mes to be traded for bread” (1912), ”General William Booth enters Heaven” (1913), ”The Congo” (1914), ”Adventures while preaching the gospel of beauty” (1914), ”A handy guide for beggars” (1914), ”The Chinese nightingale” (1917), ”The golden whales of California” (1920) ”Going to the stars” (1926). ”Collected poems” (1925). H.E. Lindsborg, stad i Kansas, U.S.A., s. om Sali- Bethany college i Lindsborg. na; 2,016 inv. (1930). L. är centrum i en större svenskbygd med en areal, som är något större än Ölands, och med c:a 20,000 svenskar och svenskättlingar. Det grundades i mitten på 1860-talet. L. är säte för det sv. B e t h a n y college (grundat 1881; 304 studerande 1932), som utom vanligt college, seminarium, handelsskola m.m. har en över hela Amerika känd musikskola, vid vilken varje år vid påsk anordnas stor musikfest, varvid Händeis ”Messias” uppföres. — Litt.: H. Nelson, ”Nordamerika”, 2 (1926). J.C. Lindschöld, Erik Lindeman, 1669 adlad Lindenschöld, 1687 friherre och greve L., statsman (1634—90), student i Uppsala 1651, sekreterare i kansliet 1668, konungens handsekreterare 1673, hovråd 1674, kansliråd och statssekreterare 1677, hovkansler 1685, lantmarskalk 1686, kungl. råd 1687, guvernör för prins Karl (XII) 1688. L. var son till en smed, som sedermera blivit borgmästare i Skän-ninge. Redan i Upp sala skall han ha ådragit sig Karl X Gustavs uppmärksamhet och blev 1658, sannolikt på Figrelius’ rekommendation, informator för konungens naturlige son, greve Carlson. Åren 1658—68 tillbragte L. med denne på utländska resor, och därunder förvärvade han ej blott betydande kunskaper utan utbildade sig även till en fulländad världsman. Han utgav latinska stridsskrifter i den pfalziske kurfurstens intresse och utnämndes av honom till hovråd. L. mottog dock varken denna befattning el. de honom erbjudna professurerna i Lund och Uppsala utan inträdde i kansliet. Kvick, smidig, god poet, vann han snart Hedvig Eleonoras ynnest och kom även i nära beröring med konungen. Hans stora arbetsförmåga och skick — 291 — — 292 —