LINJESYSTEM man. L. uppträdde ofta formerade på linje efter varandra, varav namnet. Vid mitten av 1800-talet försågos 1. med ångmaskineri och kallades skruv-1. Sv. flottan hade 1840 10 segel-1., och 1857 sjösattes dess andra och sista skruv-1., ”Stockholm”, med huvuddimensioner: längd i vattenlinjen — 56,6 m., bredd = 14,8 m., djupgående = 6,i m.; deplacement 2,850 ton. T.Hrn. Linjesystem, mus., beteckning i musiken för de linjer (jämte deras mellanrum), på vilka noterna anbringas och som möjliggöra ett noggrant bestämmande av tonavstånden. L. är känt redan från o. år 1000. För att noga kunna angiva placeringen av tonsystemets toner i 1. fann man, likaledes vid en tidig tidpunkt, lämpligt att ant. färga linjerna (röd linje för tonen f, gul linje för tonen c) el. anbringa bokstavs-namnen som ”nycklar” i linjernas marginal (senare ombildade till eg. klavtecken). Linjernas antal har varierat; det nu brukade antalet (5 linjer) framkom på 1100-talet. E.A. Linjetaxe'ring, se Skogstaxering. Linjetrupper, se Linje 2). Linjevakt, se L i n j e m a n. Linjeväljare, anordning på telefonapparat, varmed man utan förmedling av växel kan sätta sig i direkt förbindelse såväl med övriga med 1. försedda apparater inom en lokal som med telefonstationen. C.T.S. Linke, Franz, tysk meteorolog (f. 1878), ledare av Samoaobservatoriet 1904, prof, i Frankfurt a.M. 1919. L. har gjort undersökningar över luftelektricitet, aeronautisk meteorologi och solstrålning, varvid han framförallt studerat det inflytande, i luften främmande beståndsdelar ha påsolstrålningens intensitet.H. A’- r. Linklater [ILrjklelto], Eric, engelsk förf. (f. 1899), mest bekant ss. förf, till ”Juan in America” (1930; sv. övers. 1931), en pikareskroman, där nutida förhållanden i U.S.A. göras till föremål för en roande satir. Bland hans övriga verk kunna nämnas ”Ben Jonson and King James” (1931), en om kombinationsförmåga och god beläsenhet vittnande litteraturhistorisk tidsstudie, samt ”The Men of Ness” (1932; sv. övers. 1933), en virtuos pastich i nordisk sagostil med ämne från vikingatidens Orkney. F.G.B. Li'nkola, K a a r 1 o, finländsk botanist, växtgeograf (f. 1888), fil. d:r och docent 1919, prof, i botanik vid Åbo finska univ. 1923, i Helsingfors 1925. Bland L:s skrifter märkas ”Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora” (2 bd, 1916—21), ”Üeberwinterung der Unkräuter und Ruderalpflanzen” (i ”Annales societatis. . . . Vanamo”, 1922), ”Verteilung der landwirtschaftlichen Siedlungen auf die Böden verschiedener Waldtypen in Finnland” (1922) och ”Zur Kenntnis der Waldtypen Eestis” (1929), de båda sistn. i ”Acta forestalia fen-nica”. O.Gz. Linköping (fsv. Ling-, Ljong-, Liungaköpung-er m.m., eg.: ljungköpingen, platsen för det s.k. lionga thing), stapel-, residens- och stiftsstad i Östergötlands län, belägen ung. mitt på öst-götaslätten, c:a 5 km. ovanför Stångåns mynning i Roxen; 66,os kvkm., därav 60,n land; ung. % av arealen utgöres av åker och skogsmark; 31,005 inv. (1933). — Terrängen s. om L. är mindre lämplig för väganläggningar i ö.-v. riktning. Huvudvägen från ö. till v. kom därför att gå över Stångån, där L. ligger. Från denna punkt löpa också dalgångarna mot s. och s.ö., åtföljda av vägar, den viktigaste efter Stångåns vattensystem, ledande ned mot Vim-merbytrakten. På den punkt, där L. ligger, mötas även slättens landsvägar, liksom vattenvägarna genom Stångån, Svartån och Motala-ström leda in i Roxen. I denna trakt kommo också 3 härader (Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds) att stöta samman. Dessa förhållanden gjorde, att denna mötesplats tidigt växte ut till ett centrum för landet mellan Vättern och Östersjön samt blev dess förnämsta tings- och kultplats. Om L:s historia sålunda förlorar sig i en avlägsen forntid, är det dock först på 1100-talet, som staden växer fram. 1120 omnämnes L. som biskopssäte. Kyrkomötet i L. 1152 visar tydligt stiftets och stadens betydelse, liksom härav också framgår den kyrkliga maktens betydelse för samhällets utveckling. De egendomar, som tillhörde biskopsstolen, voro betydande. Biskoparna voro mäktiga herrar, som åt sig uppförde en fast borg, där nuv. residenset, L:s slott, är beläget. Dettas byggnadshistoria kan ledas tillbaka till 1200-talet. Hans Brask fick 1527 överlämna borgen till Gustav Vasa. S:t Larskyrkan (från 1000-talet) var till en början stiftskyrka. Domkyrkan påbörjades under förra delen av 1100-talet. Arbetet på denna drog folk till staden och ökade dess handels-omsättning. För stadsnäringarnas utveckling torde dock särsk. under 1200-talets senare hälft tyskt inflytande varit av en viss betydelse i L. liksom i ett flertal andra sv. städer. Reformationens genomförande medförde ändrade förhållanden för L Med kyrkans minskade makt förlorade också staden i betydelse. Svåra eldsvådor härjade, bl.a. 1567, då borgarna själva av fruktan för danskarna avbrände en stor del av sin stad. Johan III förlänade den emellertid nya privilegier 1571. Striderna mellan hertig Karl och Sigismund ledde till slaget vid Stångebro (nuv. Nykvarn) 1598 (monument däröver avtäckt 1898) och L:s blodbad 1600. Tack vare det 1627 grundade gymnasiet blev L. ett viktigt kulturcentrum. Den ekonomiska ut- — 315 — — 316 —