LINNÉ bomullen. Numera har 1. nästan helt försvunnit som beklädnadsvara och i rätt stor skala även i hushållet. De viktigaste l.-varorna äro de grova segel- och pressenningsvävnaderna buldan, remmar, slangar och sadelgjordar, de medelgrova l.-vävnaderna för allehanda hus-hållsändamål, möbelklädslar o.d. och de finaste i batist, linong och damast. — Litt.: Se Linberedning. l. Linné, von, släkt, vars tidigast kände medl., Ingemar, var bonde i Värås, Hångers s:n, Jönköpings län. Dennes sonsons son, Nils Ingemar s s o n (1674—1748), upptog namnet L i n-n æ u s, blev komminister i Stenbrohult 1705, g.m. kyrkoherdedottern Christina Brodersonia (1688—1733) och kyrkoherde där efter svärfadern 1708. Deras son var L.l), vars yngre bror, Samuel Linnæus (1718—97), faderns efterträdare som kyrkoherde, var den siste med namnet Linnæus. L.l) adlades 1757; med hans son L.2) utgick den adliga ätten på manssidan 1783; av den sistn:s systrar avled den sista 1839. C. 1) Carl von L., före adlandet Carl (Carolus) Linnæus, naturforskare och läkare (23/s 1707—10/i 1778). L. föddes i Råshults komministerboställe, Stenbrohults s:n. Efter skolåren i Växjö 1716—27, där särsk. de naturvetenskapligt intresserade lärarna, rektorn D. Lannerus och lektorn, provinsialläkare J. Stensson Rothman, voro honom bevågna, begav han sig 1727 till Lund och fann en vän och gynnare i den lärde polyhistorn, med. d:r K. Stobæus, som blev hans lärare i naturvetenskap och gav honom den första handledningen i läkekonstens utövning. Hösten 1728 överflyttade L. till Uppsala. Hans förhoppningar att där finna en mera rikhaltig undervisning blevo gäckade, emedan O. Rudbeck d.y. och L. Roberg, den med. fakultetens högt förtjänte lärare, då voro åldrade män, vilkas verksamhet till stor del dragits bort från den medicinska undervisningen, vartill kom, att den botaniska trädgården, O. Rudbeck d.ä:s stolta skapelse, råkat i förfall sedan Uppsalabranden 1702. L. blev sålunda hänvisad att väsentligen som autodidakt arbeta vidare på sin utbildning. Redan från de första studentåren i Uppsala härröra två L:s ungdomsarbeten, huvudsaki. växtförteckningar från Skåne, Småland och Uppland (utg. 1889). Under en tid av bekymmer och ekonomiskt trångmål räckte honom den floristiskt intresserade domprosten och orientalisten O. Celsius d.ä. en hjälpande hand, och den senares arbete ”Flora uplandica” bär flerstädes spår av samarbete med den unge studenten L. 1729 författade L. en avh. ”Præ-ludia sponsaliorum plantarum” (utg. 1828) som motskrift till bibliotekarien G. Wallins filologiskt idealistiska avh. ”Gamos phyton” (1729) och framlade där, i anslutning till S. Vaillants traktat ”De sexu plantarum” (1717), sina iakttagelser över blommans byggnad och växternas sexualitet. Den lilla skriften väckte Rud-becks uppmärksamhet, och på gr. av de djupa botaniska insikter, den röjde, fick L. i uppdrag att som vikarie för adjunkten N. Rosén hålla offentliga demonstrationer och föreläsningar i botaniska trädgården. Dessa omfattades av studenterna med stort intresse, och som en handledning vid föreläsningarna sammanskrev L. en förteckning över trädgårdens växter, ”Hortus (Adonis) uplandicus” (handskrift i flera varianter, utg. 1889, 1899), i vilka han för växternas indelning begagnade en ny idé, sexualsystemet, om ock ännu ej i detalj fullt utarbetat. Föreläsningarna upphörde med vårterminens slut 1731, då Rosén tillträdde sin tjänst. Genom förmedling av Celsius erhöll L., som s.å. till Vetenskapssocieteten i Uppsala insänt en plan rörande en resa till Lappland, ett understöd av 400 dal. kmt, vilket satte honom i stånd att företaga en dylik forskningsfärd. Den långa, strapatsrika och äventyrliga resan, vilken varade i 5 mån., anträddes 12/s 1732. Den gick över Umeå och Lycksele till Luleå, därifrån till Sörfolgen i Nordlanden, och återfärden skedde över Torneå, Kemi och Åbo. Resan gav som resultat omfattande samlingar och allehanda naturvetenskapliga rön och beskrevs av L., väsentligen i form av utförliga dagboksanteckningar, i ”Iter laponicum” (utg. 1889). I Kalix hade han hos bergmästare S. Svanberg inhämtat grunderna för proberkonsten, och L. sammanskrev med ledning av därvid gjorda rön en lärobok i biåsrörs- och mineralanalys, ”Vul-canus docimasticus” (utg. 1925). Vid årsskiftet 1733—34 besöktes gruvor och järnbruk i Dalarne, och på inbjudan av landshövding N. Reuterholm fick L. sommaren 1734 företaga en naturhistorisk resa i Dalarne, vilken han beskrev i ”Iter dalecarlicum” och ”Flora dalecar-lica” (utg. resp. 1889 och 1873). Följ, år förlovade sig L. med Sara Elisabeth (Lisa) Mo-ræus, dotter till provinsialläkaren i Falun, assessor J. Moræus. För att avsluta sina läkarestudier reste L. 1735 till utlandet, där han sedan vistades i 3% år. I Harderwijk blev han 24/« med. d:r på en avh. ”Hypothesis nova fe-brium intermittentium causa”, i vilken han utredde orsakerna till frossan. I Leiden utgav han sitt arbete ”Systema naturæ” (1735), ett bland hans livs stora huvudverk, vilket under L:s livstid utkom i 16 alltjämt förökade uppl. Detta arbete skaffade honom tillträde till den lärde, men svårtillgänglige läkaren H. Boer- — 327 — — 328 —