LINNE haave och bekantskap med andra berömda botanister, J. Burman, J. F. Gronovius och G. Clifford. Den senare, direktör för holländsk-ostindiska kompaniet, gjorde honom till livmedikus och föreståndare för sin stora trädgårdsanläggning på Hartecamp nära Haarlem. De 2 år, L. här tillbragte, voro ägnade åt rastlöst arbete, och i rask följd utkommo flera epokgörande verk, ”Hortus Cliffortianus” (1737, 400 sid. i folio, 37 pl.), ”Fundamenta botanica” och ”Bibliotheca botanica” (1736), ”Genera plantarum”, ”Flora lapponica”, ”Critica botanica”, ”Methodus sexualis” (1737), ”Clas-ses plantarum” (1738) m.fl. Under en resa till England sommaren 1736 studerade L. H. Sloa-nes naturhistoriska museum och besökte den berömde bryologen J. J. Dillenius i Oxford. I maj 1738 lämnade L. Holland och begav sig till Paris, där han stiftade bekantskap med bl.a. de framstående botanisterna A. och B. de Jus-sieu, varefter han över Rouen anträdde hemresan. Hösten s.å. slog L. sig ned som läkare i Stockholm, vann snart en oväntat stor praktik, förordnades 1739, på tillskyndan av dåv. lantmarskalken C. G. Tessin, att på Riddarhuset hålla föreläsningar i botanik och minera logi och blev s.å. amiralitetsläkare. 2/e 1739 stiftade L. jämte M. Triewald, A. J. v. Höp-ken, S. C. Bielke och J. Ahlströmer Vetenskaps-akad. och blev dess förste preses. 26/e s.å. firade han på Sveden i närheten av Falun sitt bröllop. 5/s 1741 utnämndes L. till prof, i praktisk medicin i Uppsala men bytte i slutet av året tjänst med sin ämbetsbroder Rosén och övertog undervisningen i botanik, materia me-dica, metallurgi, semiotik och dietetik, varmed även följde föreståndarskapet för botaniska trädgården. Under det tredjedels sekel, L. tillbragte som univ.-Iärare, gjorde han Uppsala till medelpunkten för naturhistoriens studium. Han omskapade och utvidgade den botaniska trädgården, vilken snart kunde tävla med de förnämsta i utlandet och blev den på arter rikaste i Europa. Den anlades i Lenötres stil med raka gångar och rektangelformiga kvarter och sängar och har i senaste tid blivit återställd i sitt forna skick. Som föreläsare kunde L. glädja sig åt en tillströmning av åhörare, som varit få förunnad. Vid föreläsningarna över dietetiken (utg. 1907) steg åhörarsiffran till nära 300. Utom offentliga föreläsningar höll L. privata kollegier och företog på våren naturhistoriska utflykter i Uppsalatrakten, herbatio'nes upsalie'nses, vilka städse omfattades med förtjusning av ungdomen. L. fäste därvid uppmärksamheten på allehanda intressanta drag ur växternas liv, blombiologiska och fröspridningsförhållanden, växternas nytta m.m. Med en rastlöshet, som söker sin like, utvecklade han som forskare en omfattande förf.-verksamhet. Han utgav, förutom nya och förökade uppl. av tidigare verk, ss. ”Systema na-turæ” och ”Genera plantarum”, de klassiska arbetena ”Flora suecica” (1745, 1755), ”Fauna suecica” (1746, 1761), ”Philosophia botanica” (1751), ”Species plantarum” (1753, 1762—63), ”Flora zeylanica” (1747), ”Hortus upsalien-sis” (1748), ”Materia medica” (1749), beskrivningar över Tessins, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas museisamlingar (1753, 1754, 1764), ”Mantissa” (1767, 1771), ”Genera morborum” (1759), ”Clavis medicinæ” (1766) m.fl. Härtill komma 52 uppsatser i Vetenskapsakad:s handlingar och 186 akad. disputationer, därav 106 botaniska, nästan samtliga av honom förf, och samlade i serien ”Ämænitates academicæ” (1749—69). — L. ivrade varmt för utforskningen och det ekonomiska utnyttjandet av lan dels naturliga hjälpkällor. Denna strävan förskaffade honom ständernas uppdrag att besöka och beskriva genom sin naturegendom lighet mera intressanta prov, i landet. Som nyutnämnd prof, företog han sålunda 1741 en resa till Öland och Gotland, reste 1746 i Västergötland och 1749 i Skåne. Bland hans talrika lärjungar — ett 20-tal svenskar och 45 utlänningar — inspirerades flera till långa, livsfarliga upptäcktsfärder i främmande länder, där Ternström, Hasselquist, Löfling och Forsskål dukade under, andra ss. Kalm, Sparrman och Thunberg blevo högt förtjänte vetenskapsmän. L. erhöll 1747 titeln arkiater, blev 1753 riddare av Nordstjärneorden — den förste bland vetenskapsmän i Sverige —, adlades 1757 och erhöll 1762 av ständerna rätt att själv utse sin efterträdare. 1758 hade han inköpt egendomarna Hammarby och Säfja. Till Hammarby (se d.o.), som han sedermera sommartid bebodde och där han höll privata föreläsningar för utlänningar, flyttade han, efter en hotande eldsvåda i Uppsala, sina samlingar och uppförde, för deras säkrare bevarande, på en stenbacke i parken en liten brandfri byggnad, som han inrättade till museum. 1774 drabbades L. av slaganfall, 2 år senare av ett nytt och svårare, varvid han förlorade talförmågan och minnet. Efter alltjämt fortskridande avtynande avled han 10/i 1778. Han ligger begraven i Uppsala domkyrka. L:s storhet som naturhistoriker, särsk. botanist, och som läkare har först i senare tid kunnat helt värdesättas. I mycket stod han långt före sin tid, så att samtiden ej kunde uppfatta honom el. bygga vidare på de grundvalar, han skapat. Som naturforskare utmärkte han sig framför andra därigenom, att — 329 — — 330 —