LINNÉ han endast ville bygga på erfarenheten, och grundläde därmed naturhistorien som induktiv vetenskap. Förutom sexualsystemet (se Linnés sexualsystem), vilket, ehuru konstgjort, genom sin geniala enkelhet ännu förtjänar beundran, uppställde han ett om ock ej slutfört naturligt system med ett 60-tal växt-fam., till största delen ännu i moderna system bestående. Detta skedde redan 1738 och 1751, långt innan B. och A. de Jussieu 1759 och 1789 uppställde sitt naturliga system med 100 fam. Även växtmorfologien räknar L. som sin grund-läggare. I blommans olika delar såg han om-bildade blad, och genom sitt framhävande av missbildningarnas betydelse för tolkningen av växtorganens natur införde han den komparativt morfologiska forskningsmetoden. I L:s ”Flora lapponica” finnas flera av växtgeografiens viktigaste principer uttalade, och L. anlade på studiet av växtvärlden t.o.m. moderna ekologiska synpunkter. Han utvecklade terminologien, och det ännu i våra dagar bestående botaniska konstspråket härrör väsentligen från honom. Inom biologien, där L. likaledes gjort en mängd grundläggande iakttagelser, undersökte han särsk. frukt- och fröspridningen och växternas skyddsmedel, anställde iakttagelser rörande växternas sömn och uppfann det s.k. blomsteruret. Han gjorde vidare försök över växternas befruktning, iakttog pollenslangarna och framställde med konst en växthybrid. Med sina iakttagelser över trädens lövsprickning framstår han som målsman för fenologien. Inom systematiken, där han som den borne klas-sifikatorn utförde ett omfattande upprensnings- och omdaningsarbete, fastslog han släkt-, art- och varietetsbegreppet och lämnade för alla då kända växter och djur nya, säkra och koncisa beskrivningar. Han införde i konsekvent tillämpning binominalnomenklaturen, med ett namn för släktet och ett för arten, vilket innebär ett ofantligt framsteg mot den tidigare använda nomenklaturen, där växt- och djurarter betecknades med ofta långa och föga överskådliga beskrivningar. L:s ”Species plantarum” (1753) utgör den internationellt fastställda grundvalen för växternas nu gällande nomenklatur, liksom ”Systema naturæ” (1768) för djurens. L. var den förste, som hänförde människan till djurriket och inräknade henne som art av släktet Homo bland de antropomor-fa aporna i det zoologiska systemet. Betydelsefulla inom geologien voro L:s undersökningar över landhöjningen och särsk. av skalgrusbankarna vid Uddevalla. Hans beskrivning av lagerserien vid Kinnekulle är ett klassiskt ex. på undersökningen av en geologisk profil. Inom mineralogien räknas L. som en bland kristallo- grafiens grundläggare. Hans reseskildringar äro oupphunna mästerverk och av den största betydelse ej blott för naturhistorien, utan även för kännedomen om folknamnen på växter och djur, allmogesägner, folkets seder och bruk och kulturhistoria. L. räknas med rätta som Sveriges förste eg. etnograf. Som läkare behärskade han hela sin tids medicinska vetande. Han reformerade den medicinska undervisningen i mera praktisk riktning och ivrade för kirurgiens omläggande på mera vetenskaplig grund. För en förbättring av folkhälsan lämnade han nya hygieniska riktlinjer. I sin märkliga avh. ”Exanthemata viva” (1757) sökte han visa, att flera smittosamma sjukdomar framkallas av små, med den tidens optiska hjälpmedel osynliga organismer, som komma in i människans kropp och där föröka sig livligt, och uttalade 100 år före Pasteur den tanken, att jäsning förorsakas av levande partiklar. Inom farmakologien avskaffade han en mängd gamla otjänliga läkemedel, införde nya, mera lämpliga och inlade stora förtjänster om den 1775 utg. ”Pharmacopæa suecica”. Han bidrog även väsentligen till införandet av ett ordnat, på vetenskaplig grund byggt veterinärväsen i Sverige. — L:s vidsträckta korrespondens i naturvetenskapliga och medicinska frågor innehålla dokument av oskattbart värde för 1700-talets forsknings- och kulturhistoria. Samtiden ansåg L:s stil och framställningskonst i tal och skrift mindre god. Hans enkla, logiska klarhet i framställningen var ej förenlig med tidens konstlade rokokostil. O. Levertin hävdar, att L. i tal och skrift upptagit bibelns målande och kärnfulla språk och ser i honom en av Sveriges mest glänsande och originella stilister. — Ett utmärkande drag i L:s karaktär var hans höga och varma religiositet, vilken med något inslag av rationalism framlyser i nästan samtliga hans arbeten. I den märkliga skriften ”Nemesis divina”, tillkommen ss. lösa anteckningar och närmast avsedd för hans son (utg. 1878), sökte L., med stöd av en mängd ex. ur livet på en hämnande nemesis, lösa konflikten mellan människans fria vilja och det oundvikliga ödet. L:s skrifter äro utg. av Th. M. Fries (5 bd, 1908—-13), ”Egenhändiga anteckningar om sig sjelf” av A. Afzelius (1823), ”Ungdomsskrifter” av E. Ährling & M. B. Swe-derus (2 bd, 1888—89); ”Bref och skrifvelser af och till C. v. L.” av Th. M. Fries (6 bd, 1907—12). — Litt.: Th. M. Fries, ”L.” (1903); T. Tullberg, ”L.-portrält” (1907); J. M. Hulth, ”Bibliographia linnæana”, 1 (s.å); "C. v. L:s betydelse som naturforskare och läkare” (s.å.); ”Svenska Linnésällskapets årsskrift” (1917); F. Bryk, ”Bibliotheca linnæana” (2 h., 1923). O.Gz — 331 — — 332 —