LINOLJEFERNISSA Klas Linroth. byte (c:a 28°/o), men också en mörkare 1. Råoljan, som är ljusgul-mörkgul och grumlig av vatten och äggvite- och pektinämnen, lagras, då det mesta av slammet sjunker, varefter den filtreras el. centrifugeras. Under luftens inverkan övergår 1. till linoxyn, en oxidations- och polymeriseringsprodukt med ännu icke fullt klarlagd sammansättning, och på denna egenskap hos 1. att utstruken i tunt lager ”torka” (d.v.s. omvandlas till en hård och glänsande linoxyn-film) grundar sig hela dess ofantliga användning för färg-, ferniss-, lack- och kitt-beredning samt för tillverkning av linoleum (se d.o.). Omvandlingen till linoxyn sker avsevärt hastigare, om 1. först blivit kokt med vissa syrerika ämnen, s.k. sickativ (se d.o. och Fernissa). Utom till de nämnda ändamålen användas stora mängder 1. inom tvål- och såpin-dustrien. Kemiskt karakteriseras 1. som en blandning av enkla och blandade glycerider av 1 i n o 1 j e- och linolensyrorna. Båda dessa syror innehålla lika många kolatomer (18) som den i fett ingående stearinsyran men skilja sig från denna därigenom att de äro omättade. De innehålla resp, två och tre dubbelbindningar, vilket är orsaken till att 1. så lätt oxideras av luften. U.Bd. Linoljefernissa, se Fernissa. Linoljesyra, se Linolja. Lino'ng (fra. linon, av lin, lin) el. 1 e n o n g, tunt, fint och ganska glest tyg, förr av linne, numera av bomull, för tunna sommarklänningar, förr även för underkläder. L. liknar organdi (se d.o.). l. Linosa [-nå'-], ö i Medelhavet, se P el a g i s-k a ö a r n a. Lino'syris, växtsläkte, se Gullborste. Lino'ta, fågelsläkte, se Hämplingsläk-tet. Linotype [laTnåtalp], boktr., benämning på den vanligast förekommande, av O. Mergentha-ler konstruerade sätt-maskinen (se d.o.) för gjutning av hela rader. J.K. Linoxy'n, se L i n o-1 e u m. Linrepa, se Linberedning. Linroth, Klas Mauritz, läkare (1848 —1926), med. lic. vid Karolinska inst. 1876, med. d:r i Uppsala 1879, l:e stadsläka re i Stockholm 1882—98, erhöll 1890 prof:s titel, generaldirektör och chef för Medicinalsty relsen 1898—1913, innehade talrika kommitté-uppdrag beträffande Stockholms och sedan rikets hälso- och sjukvård. L. har bl.a. utg. ett populärvetenskapligt arbete ”Om folksjukdomarnas uppkomst och utbredning” (1884). C. Lins (bildlik användning av växtnamnet lins på gr. av likheten med ett linsfrö). 1) Anat., fy-siol., se öga. 2) Fys. L. kallas i allm. en av 2 vanl. sfäriska ytor begränsad, genomskinlig, ljusbrytande kropp. L. är ett av den experimentella optikens viktigaste hjälpmedel och har i det praktiska livet utomordentligt stor användning; den utgör den väsentliga beståndsdelen i en mängd allmänt använda optiska apparater och instrument, ss. lupp, kikare, mikroskop, glasögon, kamera, projektionsapparat m.fl. I det följande behandlas avbildningen genom 1. med sfäriska begränsningsytor. L. karakteriseras genom avståndet mellan de båda sfäriska ytorna, d.v.s. l:s tjocklek, genom storleken och arten av ytornas krökning och genom brytnings-index för 1. materialet. Med avseende på den optiska verkan indelas 1. i p o s i t i v a el. k olle k t i v a, d.v.s. ljusstrålarna sammanbrytande system (samling s-1.) och negativa el. dispansiva, d.v.s. ljusstrålarna spridande system (spridning s-1.). De positiva 1. äro tjockast på mitten, tunnast vid kanten, medan för de negativa 1. det omvända förhållandet är fallet. Samlings-1. gör ett infallande knippe parallella strålar konvergent, spridnings-1. diver-gent. Inom vardera 1.-arten särskiljer man alltefter arten och graden av ytornas krökning 3 huvudtyper enl. följande översikt (jfr fig. 1): 1) positiva el. kollektiva system: a) bikonvexa 1.: båda ytorna konvexa, b) plankonvexa I.: ena ytan konvex, den andra plan (oändligt stor kröknings-radie), c) konkavkonvexa 1.: ena ytan konvex, den andra konkav (den senare av störst krökningsradie), 2) negativa el. dispansiva system: a) bikonkava L: båda ytorna konkava, b) plankonkava 1.: ena ytan konkav, den andra plan, c) konvexkonkava 1.: ena ytan konvex, den andra konkav (den senare av minst krökningsradie). Vid den optiska avbildningen genom en 1. intaga 3 punktpar, de s.k. kardinalpunkterna, en särställning. Dessa punktpar äro brännpunkter, huvudpunkter och nodpunkter. Varje med den optiska axeln, d.v.s. sammanbindningslinjen mellan de båda — 343 — — 344 —