LINS vända, förminskade bilden från C2 till F . L:s förstoring, d.v.s. förhållandet mellan bildens och föremålets storlek, bestämmes av förhållandet mellan bildens och föremålets avstånd från resp, huvudplan. Det ovan utvecklade avbildningssystemet härrör från Gauss. Det gäller strängt endast för trådformiga, axelparallella strålknippen av oändligt liten öppningsvinkel. Abbe har utvecklat systemet till att omfatta plana strålknippen med ändlig öppningsvinkel, och Gullstrand har generellt behandlat avbildningen genom strålknippen med ändlig utsträckning i alla dimensioner och ingående studerat strålarnas kaus-tika (se d.o.). De avvikelser från ovan anförda lagbundenheter, de s.k. l.-f e 1 e n, som uppkomma, då vid den praktiska användningen av 1. giltighetsområdet för dessa lagbundenheter överskrides, äro den sfäriska och kromatiska aberrationen, astigmatismen (se d.o.), komafelet, bildkrök-ningsfelet och distorsionen (se d.o.). Den sfäriska aberrationen uppkommer därigenom, att de yltre 1.-zonerna ha större brytningsförmåga än l:s mitt. Den kromatiska aberrationen förorsakas av de ljuset sammansättande färgsorternas olika brytbarhet. Jfr f.ö. A b e r r a-t i o n 2) och 3). Komafelet uppstår genom samverkan av den sfäriska aberrationen och astigmatismen (jfr Koma 1). Bildkröknings-felet består däri, att ett med 1. parallellt plan ger en krökt bild. Genom kombination av 2 el. flera 1. kunna 1.-system konstrueras, i vilka ett el. flera av dessa fel helt el. delvis upphävts (se F otografiska objektiv). — Om s.k. akustiska I. se Ljud. — Litt.: W. Volk-mann, ”Praxis der Linsenoptik” (1910); A. Gleichen & E. Klein, ”Schule der Optik” (3 Aufl. 1925); J. H. J. Müller & C. S. M. Pouillet, ”Lehrbuch der Physik”, 2:1 (11 Aufl. 1926). N.R-e. Lins, bot., se Linssläktet. Linsapparat, anordning inom fyrväsendet, varigenom fyrens ljusstyrka ökas av en ljuskällan omgivande, av glasprismor sammansatt lins, vilken kan vara fast el. roterande. Ä fyrskepp hålles ofta 1. i vertikalt läge förmedelst en pendel. E.Hg. LinseJioten [ILns/ätan], Jan Huyghen van, holländsk resande (1563—1611), vistades 1583—89 i Goa, varunder han företog flera resor i det portugisiska Ostindien, och deltog 1594—95 i en exp. till Kariska havet. L. är känd ss. förf, till ”Itinerario, voyage of te schip-vaert naer Oost ofte Portugals Indie” (1596; ny uppl. 1910). Efter L. ha uppkallats L i n-s c h o t e n-ö a r n a, en ögrupp bland Riukiu- öarna. Den 1908 bildade Linschote n-V e r-e e n i g i n g har till uppgift att utgiva äldre holländsk geografisk litteratur. C.F. Linsén, Johan Gabriel, finländsk univ.-lärare (1785—1848), 1813 adjunkt i romersk litteratur, 1828 prof, i vältalighet och skaldekonst. L. var dock mera betydande som representant för de romantiska och nationella idéerna i Finland än som vetenskapsman. Han tog initiativ till Selmaförbundet (sedermera kallat Aurorasällskapet), som 1817—18 utgav kalendern ”Aura”, och var red. för tidskr. ”Mnemo-syne” 1819—23. E.Ed. Linsfel, fys., se Lins. Linsilke, växtart, se Snarrevsläktet. Li'nsingen, Alexander von, tysk militär (f. 1850), officer vid inf. 1868, överste och reg.-chef 1897, generalmajor 1901, general av inf. 1909, generalöverste och avsked 1918. L. deltog med utmärkelse i 1870—71 års krig, var 1905—09 inf.-fördelningschef och 1909—-15 chef för 2:a armékåren. I jan. 1915 blev han chef för Sydarmén i Karpaterna, i juli s.å. för Bugarmén och i sept. för armégruppen L., bestående av Bugarmén och 4:e österrikiska armén, med vilken han 1916 hejdade den ryska offensiven i Volhynien. I febr. 1918 förde L. sin armégrupp, nu bestående av 3 arméer och 1 armékår, till Ukraina och intog i mars Kiev och Odessa. Han avgick ss. armégruppchef 31/s s.å. och var därefter juni—nov. överbefälhavare i Markerna. E.Bz. Linskapsel, den tunna, elastiska, genomskinliga hinna, som omger ögats lins. L. är fäste för linsens upphängningstrådar (zonula Zinnii); från I. nybildas linstrådar. Skada på 1. medför grumling av linsmassan (starr). Mi H. Linskiva, spårför-sett hjul för uppbärande av transmis-sionslinor. Linsläktet, Linum, av fam. linväxter (se d.o.), omfattar o. 95 arter i tropiska och subtropiska områdena, huvudsaki. på n. halvklotet, särsk. i Medelhavsländerna. De äro 1- el. fleråriga örter med vanl. strödda, smala blad och i knippen samlade blå, röda, vita el. gula blommor. I större delen av Sverige förekommer dels viltväxande på Vanligt lin, Linum usi-tatissimuni. — 347 — — 348 —