LINÅL medelsindustri. Viktig knutpunkt på järnvägen Wien—Salzburg. Katolskt biskopssäte. Av be-fästningsgördeln från 1830 med 32 fristående torn är nu föga kvar. Staden har flera gamla kyrkor; den äldre domen är i barock, den nya domen (S:ta Maria) i nygotik med ett 135 m. högt torn. Det gamla slottet är ändrat till kasern; bl.a. äldre byggnader märkes det 1562 uppförda Landhaus, med arkadprydd gård. M.P.;E.W Linål, larven till nejonögat (se d.o.). Lion, Justus Carl, tysk gymnastisk förf. (1829—1901). T.o.m. 1856 lärare i Grossgerau och i Bremerhaven, kallades L. 1862 till gymnastikinspektör för skolorna i Leipzig samt 1881 för ett flertal högre undervisningsanstalter i Sachsen. L. var ivrig motståndare till den lingska gymnastiken och verkade för ett ordnat bedrivande av Jahns Turnén samt till befästande av dess hegemoni i Tysklands skolor. Bland hans skrifter märkes ”Bemerkungen über Turnunterricht in Knaben- und Mädchenschu-len” (4 Aufl. 1888). Intill 1875 redigerade han ”Deutsche Turnzeitung”. O.K-gh. Liona'rdo da Vinci [vi'nci], italiensk konstnär och polyhistor (1452—1519), var en av den europeiska kulturens förnämsta personligheter, begåvad både som konstnär, tänkare och vetenskapsman, en typisk renässansmänniska men större än de allra flesta i mångsidighet och skarpsinne. På det hela var han dock en försökare på de många kulturområdena, utan långvarigare intresse att genomföra och avsluta. Konstnär var L. framförallt men icke av full omedelbarhet utan med filosofisk blick och teknisk beräkning. Han var (oäkta) son till en notarie vid stadsrätten i Florens och bodde i den närliggande byn Vinci, därifrån de inflyttade till staden o. 1466. L. fick en god uppfostran, sattes i lära hos bildhuggaren A. Verrocchio och blev 1472 antagen som mästare i målar-gillet. Verrocchio var också målare, och i en av hans tavlor, ”Jesu dop” (Uffizierna, Florens), har L. målat den knäböjande (främre) ängelen, redan denna karakteristisk för hans linjeföring och uttryckssätt. I den stort anlagda tavlan ”Konungarnas tillbedjan” (Uffizierna) visar sig L. som sin tids förnämste i den konstnärliga kompositionen; bilden blev emellertid ofullbordad. För ett altarverk i Pisto ja arbetade L. jämte Lorenzo di Credi; därav är en liten ”Marie bebådelse” (Louvren) en rest, och en annan del därav har man helt nyligen trott sig finna i England: ”Den helige Donatus och skatteindrivaren”. 1482 kom L. till Milano, där han togs i tjänst av hertig Ludovico Sforza (il Moro). Här fick han arkitektoniska och forti-fikatoriska uppgifter men ägnade sig med för- Lionardo da Vinci: De båda änglarna på ”Jesu dop” av Verrocchio. Uffizierna. kärlek åt både måleri och bildhuggeri samt samlade kring sig en krets konstnärligt begåvade personer. Nu utförde L. ”Hieronymus i öknen” (blott undermålad; Vatikanen, Rom), ”Madonnan i grottan”, målad för klostret San Francesco i Milano (nu i Louvren; en senare utförd, något förändrad replik, nu i National gallery, London, tillkom under medverkan av lärjungen Ambr. de Predis); vidare ett ungdomligt porträtt med hermelinsmantel (Czar-toryski-samlingen, Kraköw), rörande vilket man tvekar om det föreställer en kvinna el. en man. 1496—97 var L. sysselsatt med sitt förnämsta arbete, ”Nattvarden”, som han med oljetempera utförde å torr murgrund i refek-toriet i dominikanklostret Santa Maria delle Grazie, Milano. Tekniken visade sig föga hållbar, och tavlan kom att lida genom övermålning (1908 blev den omsorgsfullt i görligaste måtto återställd). Den är komponerad över Jesu ord: ”En av eder skall förråda mig”. I gruppering (tre och tre) samt karakterisering står ”Nattvarden” som högrenässansens första klassiska konstverk (H. Wölfflin); de fysionomiska uttrycken äro gripande. Ett Kristushuvud i Brera-galleriet, Milano, anses som en studie till ”Nattvardens” djupblickande, milda men imponerande huvudgestalt. I Milano utförde L. också en väldig modell till en ryttarstaty av Ludovico Sforzas fader, hertig Francesco (förstörd redan — 351 — — 352 —