LIPPIA domkyrka han utförde sitt mest omfattande arbete, freskoserier med bilder ur Johannes Dö-parens liv och S:t Stefanslegenden (1451—65), och i Spoleto (1468—69), där han för domkyrkan målade fresker ur Marialegenden. L. upptog i dessa verk Masaccios monumentalstil — det var klosterbroderns inlevelse i Masaccios fresker i karmelitkyrkan i Florens, som bar frukt —, men för eftervärlden synes L:s största konstnärliga insats ligga inom altarbildens område, där han var nyskapare genom att skänka den ett drag av rörande realism, som drar ned Fra Angelicos himmelska värld till ett borgerligt plan, utan att den andaktsfyllda stämningen går förlorad. ”Barnets tillbedjan” i Akad. i Florens och samma motiv i Berlins Kaiser Fried-rich-Museum, ”Marias kröning” och ett par madonnaframställningar i Florens vittna alla om det naivt jordbundna draget i hans konst. L:s eget liv speglar denna tendens. Han förälskade sig i nunnan Lucrezia Buti i Prato och fick påvlig tillåtelse att gifta sig med henne. Hon blev Filippino L:s mor. — Litt.: H. Mendel-sohn, ”Fra Filippo L.” (1909). — Bild se även pl. vid art. Italiensk konst. F.H. 2) F i 1 i p p o L. d.y., kallad Filippino, den föregåendes son, målare (1457—1504). Tidigt skolad i Botticellis verkstad, utvecklade han i sina ungdomsverk en subtil, om lärarens stil påminnande alstring. Strävan efter mjuk linjeföring och rikedom i rörelsemotiv utmärkte Filippino Lippi: Självporträtt. Detalj av fresk i Brancaccikapellet, Florens. honom mera än en kamp för klar form och plastisk känsla. I en senare period driver han sin förkärlek för livlig rörelse till ett oroligt och hårt maner. Hans madonna med S:t Bernhard (i Badiakyrkan i Florens), målad 1480, hör med sin förandligade människoskildring till hans vackraste verk. L. var även fresko-målare, verksam i Brancaccikapellet i karmelitkyrkan i Florens, där han fortsatte Masaccios arbete, i Santa Maria sopra Minerva i Rom och i Santa Maria novella i Florens. I Strozzi-kapellet i sistn. kyrka framträder hans sista manieristiska stil. F.H. Li'ppia, tropiskt-amerikanskt släkte av fam. järnörtväxter med o. 100 arter, buskar el. halvbuskar, sällan örter, med små, i ax- el. huvudlika blomställningar ordnade blommor. Mest bekant är L. (Aloy'sia) citriodo'ra, en liten buske, vars citronartade bladdoft gjort den till en allmänt omtyckt kulturväxt; den ur bladen framställda s.k. äkta verbenaoljan hade tidigare användning vid parfymberedning. A.V-e. Lippmann, Friedrich, tysk konsthistoriker (1838—1903), var från 1876 till sin död di rektör för kopparstickskabinettet i Berlin, vilket under hans ledning utvecklades till en mönsterinst. L. var en framstående kännare av teckn. och grafisk konst. Han utgav ett flertal stora ed. av Dürers, Rembrandts och Botticellis teckn. samt ett arbete om L. Cranachs kopparstick och träsnitt. F.H. Lippma'nn, Gabriel, fransk fysiker (1845 —1921), prof, i matematisk fysik vid Sorbonne 1883, i experimentalfysik 1886. L. undersökte sambandet mellan elektriska och kapillära fenomen (se K a-pillärelektri s-ka fenomen) och konstruerade en på dessa grundad elekt-rometer (se d.o., sp. 396). Han studerade även den elektroly-tiska polarisationen, utförde absoluta ohmbestämningar och behandlade fle ra andra problem ur elektricitetsläran. Inom optiken har L. gjort sitt namn berömt genom upptäckten (1891) av en metod för fotografering i naturliga färger (se F ä r g fotografi, sp. 645), som har mycket stort teoretiskt intresse men ännu ej blivit praktiskt användbar. För dessa undersökningar belönades L. med Nobelpriset i fysik 1906. N.R-e. Lippmann, Walter, nordamerikansk politiker, politisk och filosofisk förf. (f. 1889), en — 359 — — 360 —