LISZT L’iste'sso (tempo), mus., samma tempo (se d.o.) som förut. Listhyvel, se H y v e 1 m a s k i n. ListkrokodiT, se Krokodiler. Listval, vanlig benämning på sådana offentliga val, där de röstägande uppföra flera namn i följd å sina valsedlar och alltså ge flera kandidater sina röster på en och samma gång Detta förutsätter, att valkretsarna äro större än vid de s.k. enmansvalen. I Frankrike ha både 1. och enmansval förekommit vid valen till deputeradekammaren under 3:e republikens tid. I våra dagar kombineras 1. vanl. med en proportionell valmetod. J.E.N. Listverk, dekorativt, ofta konstruktivt motiverat led å en byggnad, möbel el. likartat föremål, så utformat, att ett snitt, vinkelrätt mot dess längdriktning, överallt är lika. Detta snitt, vilket benämnes l:s profil (se d.o.), utgör vanl. en kombination av räta linjer och kurvor. En rikare karaktär kan givas åt ett 1. genom en fortlöpande skulptural el. geometrisk utformning av vissa led (se Pärlstav, Äggstav, P a 1 m e 11 och Tandsnitt), ävensom genorp insättning av konsoler med jämna mellanrum, ss. i den romersk-korintiska kolonnordningens gesims. L. utföras i trä genom hyvling, i puts genom dragning med schablon, i metall genom gjutning el. valsning, i sten genom huggning, i tegel el. annan konstgjord sten även genom formning, medan massan ännu befinner sig i vått tillstånd. I den grekisk-romerska byggnadskonsten och de på denna grundade senare stilarna ha l:s rika möjligheter till uttrycksfullt spel mellan ljus och skuggor samt rytmisk indelning av ytor utnyttjats i högsta grad, och det är i stor utsträckning den skiftande behandlingen av 1., som karakteriserar dessa stilar och deras olika faser. G.W.W. Lisva, stad i R.S.F.S.R., se L y s v a. Liszt [list], 1) F r a n z v o n L., österrikisk tonsättare (1811—86). Tillhörande en musikalisk familj, blev L. tidigt undervisad i musik och uppträdde redan i barnaåren som pianist med så stor framgång, att en krets mecenater framträdde för att säkerställa hans utbildning. Familjen bosatte sig därefter i Wien, för att L. skulle kunna få bästa möjliga musikaliska uppfostran (Czerny i piano, Salieri i teori). 1823 reste L. till Paris, där han dock icke lyckades komma in på konservatoriet; i stället fick han undervisning hos Paèr och Reicha, gav pianokonserter och publicerade sina första kompositioner: sångspelet ”Don Sancho” (1825) och pianokompositioner, de senare i Cramer-Hummelsk stil, från vilken L. dock snart frigjorde sig, därvid särsk. påverkad av Paganinis uppträdan de i Paris 1831, varifrån han hämtade idéer i fråga om pianoteknik, och av Chopins egenartade kompositioner. Av särsk. betydelse för L. blev bekantskapen med Berlioz’ musik (särsk. ”Épisode de la vie d’un artiste”), som styrkte L. i hans uppfattning om musikens uppgift som skildrande (”programmusik”). I Paris träffade L. grevinnan Marie d’Agoult (författarinna under pseud. Daniel Stern), som 1835 lämnade sin man för att leva tillsamman med L., med vilken hon hade tre barn, däribland dottern Cosima, som blev Hans v. Bülows, senare R. Wagners, hustru. L:s anseende som pianist steg alltjämt, hans teknik nådde efter hand fullkomligheten, och knappast någon annan pianist (icke ens Thalberg, som var hans värste konkurrent) kunde mäta sig med honom. I Geneve undervisade han (1836) vid det nyupprättade konservatoriet; samtidigt utgav han en ny rad kompositioner, väsentligen av idylliskt-berättande art (”Album d’un voyageur”), dessutom de berömda transskriptionerna av Schuberts sånger (senare en lång rad andra transskriptioner, en av L:s specialiteter), som gåvo L. anledning till en fruktbar teknisk fördjupning i harmoniska frågor och som bidrogo till ökad kännedom om Schuberts musik, i det att L. ofta spelade dessa transskriptioner på de många konsertresor, han (till 1847) företog och vilka formade sig till verkliga triumftåg. Något för sin tid nytt var, att L. lyckades fängsla åhörarna uteslutande genom sitt pianospel och utan medverkan av något slag. Det mest bekanta pianoverket från dessa år är ”Années de pélérinage”. — Medan de nordtyska musikerna mottogo L. ganska kyligt, kände han sig själv starkt dragen till deras konst och började vid denna tidpunkt en omfattande Liederkomposition, med utgångspunkt hos Mendelssohn och Schumann men i sitt vidare förlopp vida överskridande dessa mästares Liederstil, särsk. genom det flitiga bruket av starkt deklamerande passager och en dramatiskt accentuerande hållning. — 1842 blev L. storhertiglig kapellmästare i Weimar, vilket i förbindelse med hans förnyade möte med furstinnan Karoline v. Sayn-Wittgenstein, som han träffat under en konsertresa i Ryssland, fick avgörande betydelse. Hädanefter ägnade han mindre intresse åt sin verksamhet som kringresande virtuos och sysslade i stället med dirigentverksamhet och komposition. Från denna — 373 — — 374 —