LITAUEN mansgravar. Bronsåldern företrädes av ett par 10-tal fornsaker, nära överensstämmande med de ostpreussiska. Äldre bronsåldern visar inflytelser från Polen, under skedets yngre del spåras handelsförbindelser med Ostryssland och Sverige. Gravar från denna tid äro ännu okända. Den del av järnåldern, som börjar något årh. e.Kr., visar i L. liksom i grannländerna ett betydande uppsving. Två huvudområden urskiljas: det inre L. samt kustområdet, inom vilket Memeltrakten dominerar. På det senare området spåras mot slutet av äldre järnåldern samma gotiska inflytelser, som känneteckna Ostpreussen. Yngre järnåldern visar avmattning. — Den hittills förhärskande åsikten, att åtm. hela järnåldern i L. uppbäres av baltiska folk, motsäges av vissa ortnamnsforskningens resultat. Enl. dessa skola balterna först under l:a årh. e.Kr. ha börjat intränga bland de västfinska urinvånarna. G.Em. Historia. När L. framträder i historiens ljus, är dess folk ännu hedniskt; litauernas agrara, polyteistiska naturreligion fortlevde vid sidan om kristendomen efter dennas införande ganska länge — ännu på 1600-talet hade man icke utrotat ormkulten — men är trots detta otillräckligt känd; de hedniska föreställningarna ha genomgått många stadier. Ett betydande rum intog väderleksguden Perkünas, åt vilken eken var helgad; underjordens härskare och de dödas ledsagare var Sovij. Livet efter detta tänktes jordelivet likt; på likbålet förbrändes den dödes ägodelar; veles, de avlidnas andar, voro föremål för kult. Tempel och gudabilder före-kommo icke, gudarna dyrkades i lundar. Offren verkställdes av mäktiga trollkarlar; vanl. offrades svin. Heliga eldar underhöllos; grodan och ormen ansågos heliga. — Under förra hälften av 1200-talet framträder L. ss. en organiserad stat, vars storfurste R i n g a u d härskade över Vitryssland m.fl. länder. Hans son M i n d o v e (Mindaugas), storfurste 1239—63, förde ständiga krig med Tyska orden, ryssarna och polackerna. För att få hjälp mot de många fienderna lät han döpa sig 1252, grundade ett ro-merskt-katolskt biskopsdöme i Vilna och blev, 1253 krönt av ärkebiskopen av Riga, av Vatikanen erkänd som konung. 1260 avsvor han sig kristendomen; Mindoves segerrika infall i Livland 1261 hotade orden med undergång; vid hans död 1263 splittrades riket. Under de följ, decennierna rasade blodiga strider i smårikena mellan ett hedniskt-nationellt parti och ett av Ryssland påverkat kristet; den romerska kyrkan var t.v. satt ur spelet. Ge dimin (1316— 41) lade grunden till ett Storlitauen, i vilket Vilna blev huvudstad 1323; efter att ha enat riket erövrade han Kiev, Pskov, Novgorod m.fl riken, Vladimir och Volhynien förvärvades genom giftermål; mer än % av det litauiska väldet befolkades av ryssar, ämbetsspråk var vitryska. Gedimin försökte höja kulturen, förblev hedning men visade tolerans mot både romerska och grekiska kristna. Vid hans död delades riket mellan hans sju söner; makten koncentrerades småningom hos två av dem, O 1 g e r d (Algirdas) i Vilna och K e i s t u s i Kaunas; den senare erkände den förre som överherre. Olgerd var en slug diplomat, förblev hedning men lät döpa 10 av sina 12 söner enl. grekisk ritual; tyska hantverkare inkallades, romerska munkar blevo gästfritt mottagna. 1370 ledo Olgerd och Keistus ett allvarligt nederlag mot ordensriddarna vid Rudau 3 mil från Königs-berg; 1380 måste de avstå Samogitien till orden. 1377 efterträddes Olgerd av den begåvade men samvetslöse sonen Jagi ello (Jogajlas), som 1382 på Kreva slott lät strypa Keistus — denne var den siste litauiska furste, som bisattes enl. hedniskt bruk. Hårt ansatt av Tyska orden, måste Jagiello söka stöd hos Polen, vars drottning Hedvig han, sedan han 1386 mottagit dopet under namnet Vladislav, äktade; han blev efter olika utfästelser till den polska adeln av denna s.å. vald till Polens konung. 1392 måste han insätta Keistus’ son V i t o v t som storfurste i L. men förblev dess överherre; från denna tid daterar sig den judiska invandringen i L. 1410 besegrade han ordensriddarna vid Tannenberg, genom freden i Thorn återförvärvade han 1411 Samogitien; sin skickelsedigra regering slöt Vladislav II, som Jagiello kallades, 1434. L:s öden voro nu för årh. sammanlänkade med Polens. Genom unionen i Horodlo 1413, då 47 litauiska stormän av romersk tro upptogos i den polska adelns led, förenades de båda folken ytterligare. L. blev ett romersk-katolskt land, och den i mitten av 1300-talet framgångsrika grekisk-katolska missionen hejdades. L. regerades visserligen tidvis av egna storfurstar, men dess självständighet blev alltmera kringskuren. Sedan Sigismund II August avstått från sin arvsrätt till L., ingicks 1569 unionen i Lublin; den dittillsva-rande personalunionen förvandlades i en real-union. L. fick behålla sina egna lagar (litauiska statutet), en högsta domstol (litauiska tribunalet), egen här och en rad för L. spec. höga ämbetsmän. Konungaval, senat och riksdag voro nu gemensamma för de båda folken. De högre samhällsklasserna i L. fingo polsk kultur. Volhynien, Podolien och Podlasien avskildes från ”storfurstendömet L.” och införlivades med ”kronan Polen” (se Polen). Avog-heten mot Polen var emellanåt stark; 1655 — 379 — — 380 —