LITAUER expressiv gestalt, som lutar sitt huvud mot ena handen. — Inom textilkonsten blandas växtmotiv och rent geometriska former med samma uppfinningsrikedom, som utmärker votivkorsen. Tulpaner, liljor och rosor stiliseras i de litauiska helgdagsförklädena, och rena geometriska mönster varieras i bälten, handduksflätningar m.m. L:s lineära fantasi och färgbegåvning kommer också till synes i målade kistor och i keramiskt måleri. — L:s moderna målarkonst domineras av ett stort namn: Mikalojus Konst. Ciurlioni (1875—1911). Urspr. musiker ägnade han sig alltmer åt målning i en djupt personlig stil, som delvis anslöt sig till musikaliska motiv. Anslaget var sagospelets el. drömvisionens, men med sällsam intensitet lyckades han också ge omedelbara verklighets-intryck genom anknytning till nationella motiv från alla de fantasieggande votivkorsen, som i verklig el. förklädd form sträcka sig mot himmeln i hans bilder. Hans tavlor i tempera och akvarell äro ofta namngivna med musikaliska termer och utstråla en färgskala av djup mystik. Litauiska staten förvarar huvudparten av hans alstring i ett särsk. galleri i Kaunas. Bland andra litauiska konstnärer må nämnas im-pressionisterna A. Varnas och P. K a 1 p o-k a s, den kubistiskt skolade S. U si ns k is och Ciurlioni-epigonen K. S i m o n i s. Bland skulptörerna är P. R i m s a den originellaste. — Litt.: P. Galauné & J. Vienozinskis, ”L:s konst” (1931). F.H. Litauer [-au'-], utgöra huvudmassan av befolkningen i republiken Litauen och bebo delvis även angränsande områden. L. tillhöra jämte letterna och de utdöda preussarna den baltiska folkstammen. L. ha tidigare under ryskt och tyskt välde utsatts för ett starkt russificerande och germaniserande inflytande men ha särsk. väl bibehållit sin egenart i de forna guvernementen Kovno och Vilna. I folkdräkten ha blott få karakteristiska drag bevarats. Typiska äro de gemensamhetsarbeten, som lantbefolkningen vid vissa tillfällen utför och vilka avslutas med festligheter. L. äro till största delen romerska katoliker, men även ortodoxa och protestanter finnas. Antalet är c:a 2 mill. G.B-r. Litauiska språket och litteraturen. Litauiska språket bildar jämte lettiskan den baltiska gruppen bland de indoeuropeiska språken. Antalet l.s. talande individer torde f.n. kunna anslås till något över 2 mill.; dess område är den nuv. republiken Litauen men sträcker sig även in i Polen (Vilnaområdet) och Ostpreus-sen. Det litauiska språkområdet är dialektiskt uppdelat i låglitauiskan el. z e m a i-t i s k a n in. och n.v., vilken synes stå lettis kan täml. nära, höglitauiskan is. och s.v. och östlitauiskan. Från en höglitauisk dial. i s.v. har det litauiska skriftspråket utgått. Den litauiska språkutvecklingen har i flera fall haft en starkt konservativ karaktär; dock torde den vanliga föreställningen om l.s:s ålderdomlighet vara åtskilligt överdriven. Från urspråklig tid har l.s. bevarat ”fri” accen-tuering och skiftande intonation; enl. vissa forskares åsikt återspeglar det här i flera fall omedelbart urbaltiska el. t.o.m. urindoeuropeiska förhållanden. Formsystemet visar i allm. längre driven utveckling. Av urspråkets 8 kasus äro 6 (el. 7) bevarade, av numeri dualis, men av genera har neutrum försvunnit på isolerade rester när, adj.-bildningen har undergått en radikal omformning i likhet med förhållandet inom övriga baltiska och slaviska språk, och verbsystemet har i hög grad förenklats. — Den litauiska ortografien var före 1918 — i den mån man kan tala om en enhetlig ortografi — närmast polskt inriktad; numera har en ortografi av närmast tjeckisk typ införts. — Litt.: F. Kurschat, ”Grammatik der littauischen Sprache” (1876); O. Wiedemann, ”Handbuch der litauischen Sprache” (1897); A. Leskien, ”Li-tauisches Lesebuch” (1919); A. Senn, ”Kleine li-tauische Sprachlehre”(1929); F. Kurschat,”Wör-terbuch der litauischen Sprache” (2 bd, 1869 —83); M. Niedermann, A. Senn, F. Brender, ”Wörterbuch der litauischen Schriftsprache” (1926 ff.); A. Baranowski, ”Litauische Mund-arten”, utg. av G. Specht (2 bd, 1920—22). C.F. En litteratur på litauiskt språk uppstod först i samband med de religiösa rörelserna på 1500-talet, vilka ledde till införandet av såväl lutersk som reformert protestantism vid sidan av katolicismen. L. 1. uppstod bland de luteranska litauerna i Ostpreussen. Som dess första alster nämnes en (odaterad) hymn av Stanislaus Rapagelanus (d. 1545), prof, vid det 1544 inrättade univ. i Königsberg, som länge blev de preussiska litauernas andliga medelpunkt. M. Mazvydas (M osvid) översatte Luthers katekes (1547) och skrev religiösa sånger (1566—70), J. B r e t k u n a s utgav en psalmbok (1589) och en postilla (2 bd, 1591) samt utförde den första litauiska bibelövers. (ännu otryckt). — 1500-talets förnämste katolske förf, var M. D a u k s a, vars på ze-maitisk dial. avfattade postilla (1599) är den äldre litauiska litteraturens förnämsta minnesmärke. Något senare levde K. S i r v y d a s, förf, av predikningar (2 bd, 1629—44) samt av en litauisk ordbok (1629) och en grammatik (1630) av högt värde. — Den förnämste refor-merte förf, var M. Petkevicius. — Under 1700-talet framträdde den litauiska litteraturens — 387 — — 388 —