LITOGRAFISK KRITA fotografiska metoder, varvid negativet ant. kopieras på ett särsk. papper och därifrån genom övertryck påföres stenen el. också kopieras direkt på stenen (se Fotolitografi). — Sedan bilden på ena el. andra sättet påförts stenen, måste denna göras tryckkraftig, vilket sker genom etsning med en lösning av tunn salpetersyra och gummi arabicum, tvättning med asfaltlösning blandad med fet olja, avtvättning och förnyad etsning. Stenen har därigenom gjorts bättre mottaglig för fuktighet på de barlagda ställena, under det fetthalten i bildpartierna förstärkts. Tryckningen sker alltefter upplagans storlek i handpress el. snällpress. I båda fallen måste dock stenen före varje tryck fuktas, vid snällpressar sker detta genom särsk. automatiskt verkande fuktvalsar. Efter avslutad tryckning kan stenen avslipas och ånyo användas. På gr. av den litografiska stenens bräcklighet, tyngd och höga pris har man sökt utbyta den mot andra tryckmedier, bland vilka aluminiumplåtar (a 1 g r a f i) och särsk. zinkplåtar visat sig lämpliga. En fördel är metallplåtens böjlighet, varigenom den kan spännas om en tryckcylinder och alltså rotationsprincipens införande i 1. möjliggjorts. En särsk. utformning har denna princip fått i offsettrycket (se d.o.), där trycket från zinkplåten först överföres på en gummiduk och därifrån på nappe-ret. — L. har sin styrka i den genon övertrycket uppnådda fördelen, att ett större antal av samma bild lätt kan sammanföras på en tryckform (se Litografiskt övertryck). Särsk. då det gäller litografier i flera färger, är övertrycksförfarandet förmånligt. Vid dess utförande uppgör man först teckningen å en originalsten, och denna övertryckes på så många stenar, som man beräknar det erforderliga antalet färger, varefter med ledning av den övertryckta konturen den för varje färg erforderliga I. utföres. Därvid tages hänsyn till att genom påtryckning i olika mängd av två el. flera grundfärger många olika nyanser kunna erhållas (k r o m o 1 i t o g r a f i). Denna manuellt utförda färglitografering har på senare år alltmer fått vika för på färgfotografisk väg åstadkomna fotolitografier. — L. kommer till användning vid etiketter, skyltar, karttryck (kartbilagorna i ”Svensk uppslagsbok” äro utförda i 1.) samt, och då ofta som offsettryck, vid reklamtrycksaker i stora upplagor, tidskr.-om-slag i färger etc. J.K. Historik. A. Senefelders uppfinning kom att spela en stor roll under 1800-talet, icke blott som reproduktionsförfarande utan också som självständig konstart. Det var särsk. fransmännen, som förstodo att göra den litografiska kri tan till ett konstnärligt uttrycksmedel. Carle och Horace Vernet, A. Raffet och H. Bellangé voro med om att förhärliga Frankrike under napoleonska kejsardömet. Upptagandet av den realistiska samhällsskildringen och karikatyren blev nästa steg i l:s utveckling med H. Daumier och P. Gavarni som de största namnen. L. blev i Frankrike en spegel av kulturlivet och ett uttryck för den vakna samhällskritiken, under det att Tyskland främst upptog den reproducerande 1. Stora galleriverk sågo dagen över Münchens och Dresdens tavelsaml. genom Pilo-ty och Hanfstängl. — I Sverige anlades det första stentryckeriet i Stockholm av tyskarna Ludwig Fehr och Carl Müller (1818). 1829 anlade Karl v. Scheele ett stentryckeri. Gjöth-ström & Magnusson uppträdde också som konkurrenter. M. Körner var verksam som litograf i Lund. Ett verkligt framsteg gjorde 1. i Sverige genom utgivandet av ”Lithografiskt allehanda” (1859—65), vidare genom de topografiska planschverken, ss. C. J. Billmarks och M. G. Anckarsvärds arbeten. Talangfulla sv. li-tografer under 1800-talet voro hästtecknaren Oscar Anderson, porträtlecknarna bröderna Cardon, Stockholmsskildraren Hj. Mörner m.fl. — Den konstnärliga I. förlorade under 1800-talets senare del sitt grepp om publiken men började under 1900-talet gå mot nya landvinningar. Tyskarna M. Slevogt, Käthe Kollwitz (ill. vid art. Grafisk konst), norrmannen E. Munch förnya konstarten, likaså svtenskar-na Hj. Asp och E. Johansson-Thor. F.H. Litografisk krita, en blandning av vax, mar-seilletvål, talg och kimrök, som efter hopsmältning skäres i stänger och användes vid litogra-fering å kornad sten. J.K. Litografisk sten el. litografisk skiffer är en mycket ren, tät el. finkornig kalksten, skiffrig och avsöndrad i plattor, som användes vid litografiskt tryck (se Litografi). Bergarten är ljus, mestadels ljusgul, men även ljust blågrå, innehåller i allm. minst 98 °/o kol-syrad kalk; största vikt ligger på att bergarten är fullkomligt jämnkornig; kornstorleken i densamma växlar mellan O,ooi—O,oo9 mm. För detta tekniska ändamål fullt lämplig bergart finnes nästan endast i Bayern i floden Altmühls dalgång med stenbrott särsk. vid Solnhofen (se d.o.), Eichstätt och Pappenheim. Bergarten tillhör den övre delen av Jurasystemet (se d.o. med pl.) och är bekant för den synnerligen rika förekomsten av fossil, bland vilka särsk. märkes urfågeln, Archæo'pteryx (se d.o.). K.A.G. Litografiskt tryck, se Litografi. Litografisk tusch, en i vatten utriven blandning av vax, marseilletvål, talg, kimrök och —- 395 — — 396 —