LITORINAHAVET gummilack, vilken användes vid teckning å lito-grafisk sten. J.K. Litografiskt övertryck, förfaringssätt för överförande till upplagesten el. -plåt av å originalsten utförd litografi. Från denna tages med särsk. fet färg erforderligt antal avtryck å över-tryckspapper (med särsk. klisterskikt preparerat papper); dessa fästas ordnade å ett kartongark, vilket med bildsidan lägges mot den fuktade stenen, varefter denna utsättes för hårt tryck. Avtrycken fastna då på stenen, vid tvättning med varmt vatten löses klisterskiktet, och bildens feta färg blir kvarsittande å stenen, vilken efter torkning vidarebehandlas för att bli tryckfärdig. J.K. Litolff [li'tålf], Henry Charles, tysk-engelsk tonsättare och pianist (1818—91), var elev av Moscheles och företog konsertresor i flera länder. 1850 kom L. till Braunschweig, där han blev grundläggare av det Litolffska musikförlaget, som 1864 påbörjade utgivandet av billiga klassikeruppl., den allmänt spridda ”Collection Litolff”. Från 1860 levde L. i Paris. Han väckte uppmärksamhet genom sina ”konsertsymfonier” för piano och orkester; han skrev även operor och operetter m.m. N.B. Litologi' (till grek, lithos, sten, och logos, lära), vetenskapen om bergarterna, bergarts-lära. Ordet är föråldrat och omfattar vad som numera benämnes petrografi. K.A.G. Litopon (1 i t o f o n) [-å'n], en blandning av zinksulfid och bariumsulfat, är en bland de viktigaste av alla vita färger. L. har en mycket god täckkraft och förändras icke av svavelväte, är billigt och har dessutom fördelen att vara giftfritt. C.-A.N. Litopte'rna, se Hovdjur, sp. 369. Litora'1 (till lat. litus, strand), som åsyftar kusten och stranden; om de geologiska processer, som där äga rum, och de där avlagrade bildningarna; litorala bildningar äro motsats till djupvattensbildningar. Det litorala området påverkas av vågorna och av tidvattnets rörelser. K.A.G. Litoralfauna, den fauna, som i hav och insjöar (se Bottenfauna) lever i den litorala regionen., Litoralregion, 1 i t o r a 1 z o n, i sjöar strandzonen, skild från djupzonen el. profun-dalzonen genom närvaro av högre växtlighet; i havet, se Bottenfauna, sp. 812. E.N. Litore'lla, bot., se Strandprylsläktet. Litori'na, strandsnäcka, en till ordn. framgälade snäckor hörande liten, tjockskalig snäcka med få vindningar och rund mynning. Den tillhör strandzonen, fordrar en viss salt-halt och går därför i nutiden ej längre in i Östersjön än till Rügen. Under ett tidigare Litorina litorea från Västkusten. Efter Nathorst. skede med saltare vatten, Litorinahavets (se d.o.) tid, var den däremot spridd i hela det baltiska bäckenet till nordändan av Bottenviken. G.Fn. Litori'nahavet, det postglaciala saltvattens-skede i Baltiska havets utvecklingshistoria, som följer efter Ancylustiden med den av sött vatten fyllda Ancylussjön (jfr Istiden, med karta, och Kvartärperio-den). L. betecknar söderut en förnyad trans-gression över tidigare under Ancylustiden torrlagt land. I den forna landbryggan mellan s. Sverige, de danska öarna och Tyskland uppstodo de danska sunden med större bredd och djup än i nutiden. Transgres-sionen kan med avtagande styrka följas upp till mellersta Sverige men synes n. därom blott motsvaras av en avmattning av den samtidigt där pågående landhöjningsrörelsen. Även utanför Östersjöbäckenet kännetecknas detta skede, den s.k. Litorinatiden, flerstädes av en trans-gression, t.ex. på Västkusten av Tapestrans-gressionen (”Tapestiden”, ”Tapeshavet”). Härtill kom en utpräglad klimatförbättring (medeltemp. för aug.—sept. c:a 2,5° högre än nu). Många växt- och djurarter nådde därvid en långt nordligare utbredning än i nutiden, ss. hassel, ek. Gynnade av klimatet och högre salthalt, invandrade i det baltiska havet ss. karaktärsmollusker storskaliga former av bl.a. Litori'na lito’rea och L. rudis, Ca'rdium edu'le, My'tilus edu'lis m.fl., av vilka den förra i nutiden ej går längre norrut än till Bornholm—Rügen. — Bland L:s avlagringar är leran, den s.k. Litorinaleran, viktigast och utgör ofta odlingsjorden, särsk. inom stora delar av det mellansv. låglandet. L:s högsta gräns, ”Litorina-gränsen”, som söderut ofta är utbildad ss. terrasser och strandvallar, visar på gr. av den starkare landhöjningen norrut i denna riktning allt högre värden (Skåne 5 m.ö.h., Gotland 13—27 m.ö.h., Kolmården 45 m.ö.h., mellersta Norrland c:a 70—80 m.ö.h.). Orsaken till Litorinatransgressionen har tidigare ansetts vara jordskorperörelser i form av en sänkning inom baltiska bäckenets s. del, den s.k. Litorina-sänkningen. Enl. nyare åsikter skulle det i stället vara en eustatisk stigning av världshavets nivå, orsakad av det gynnsammare klimatet och den därav betingade hastigare smältningen av de kvarliggande landisresterna. G.Fn. Litorinatidens början sammanfaller med kökkenmöddingarnas (se d.o.) epok; när — 397 — — 398 —