LITTERATURHISTORIA Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, finländsk tidskr. 1847—63, se J. V. S n e 11 m a n. Litteraturhistoria, litteraturens utveckling, vetenskapen om denna utveckling. Det råder f.n. stor motsättning mellan företrädarna för denna vetenskap om dess mål och metoder. Själva studieobjektet, litteraturen (se d.o.), är ej fast fixerat. Den moderna 1. kan sägas ha utgått ur den klassiska filologien, studiet av de antika förf:s verk och personlighet, och lärdomshistorien, historia litteraria, studiet av de enskilda vetenskapsgrenarnas utveckling. Den var urspr. kommenterande, bibliografisk och biografisk. Den anknöts tidigt till den litterära kritiken, bestämd av en viss estetisk doktrin. Från mitten av 1700-talet började den historiska synpunkten komma mera till sin rätt. Det skedde först med Thomas W arton i ”Observations on the Fairy Queen of Spenser” (1754). Stor betydelse fingo H e r d e r, som betonade den litterära smakens relativitet, och de tyska romantikerna, framförallt A. W. och F. S c h 1 e g e 1, som underströko de filosofiska idéernas roll i den litterära utvecklingen. 1800-talets viktigaste bidrag till l:s metodik kommo från Frankrike. S a i n t e-B e u v e (se denne) tillämpade med mästerskap den psykologiska metoden. T a i n e (se denne) försökte ge 1. större vetenskaplighet genom att på gr. av intryck från den blomstrande samtida naturvetenskapen, särsk. Darwin, förklara det litterära verket ur tre faktorer: rasen, miljön och tidsmomentet. Brunetière (se denne) till-lämpade i samma syfte utvecklingslärans idé på de litterära genrerna. Denna positivistiska 1. fick framstående företrädare i tysken W i 1 h. S c h e r e r och svensken H. S c h ü c k, som båda betonat det allmänt kulturhistoriska momentet. Bestämd av samma syfte som Taine och Brunetière, att ge 1. större vetenskaplighet, vände sig L a n s o n (se denne) mot överförandet av naturvetenskapliga synpunkter och metoder på 1. och utarbetade för denna en fast filologisk-historisk metodik, som f.n. har sin mest energiska företrädare i D. M o r n e t (se denne). I nära samband med denna historiska riktning står den komparativa litteraturhistorien (littérature comparée), som, förnyad av J. T e x t e (se denne), vidare utformad av F. B a 1-d e n sp e r g er och Paul Van Tieghem, har satt som sin uppgift att undersöka och utreda alla de skiftande växelverkningar, som kunna förekomma mellan två länders andliga liv, sådana de avspeglas i litteraturen. Sociologiens betydelse för 1. har framhållits av Lanson, Mornet, Baldensperger och framföral'* L. L. Sch ii ck ing (se denne). Ett regiomilistiskl betraktelsesätt, med betonande av landskapet och rasen, hävdas ivrigt av J. N a d 1 e r (se denne). Mot den historiska skolan har rests opposition från skilda håll, framförallt i Tyskland, där man under intryck av bl.a. Bergson betonat det egenartade och individuella hos de litterära fenomenen. Denna intuitiva, ofta starkt subjektiva forskning, som gärna ersatt termen 1. med litteraturvetenskap (Literatur-wissenschaft), har betydande företrädare i W i 1 h. D i 11 h e y, O. W a 1 z e 1, R. U n g e r, F. G u n d o 1 f och H. C y s a r z. Oppositionen mot den historiska riktningen företrädes vidare i Italien av B. C r o c e, som utbildat en filosofisk estetisk metod, i Rumänien av M. Drag o-m i r e s c u, som betonar det formellt estetiska studiet av de litterära mästerverken, en synpunkt, som också understrykes av fransmannen B. F a y. I nordisk litteraturforskning repre senteras denna tendens av bl.a. V i 1 h. Ande r sen, Fr Böök och J. Landquist. Sv. 1. har vuxit fram i nära anknytning till utländsk. 1600- och 1700-talsforskarna, ss. .1 Schefferus, A. A. v. Stiernman och J. H. L i d é n, utarbetade bibliografiska och biografiska verk. Nyromantikerna införde den estetiska och psykologiska analysen. L. H a m-marskölds ”Svenska vitterheten” (1818— 19; ny uppl. av Sondén 1833), den första eg sv. 1., är rik på faktiska uppgifter men starkt personlig i värderingen. Atterbom gav i ”Sv. siare och skalder” (1848—55; ny uppl. 1862—64) en serie levnadsteckningar och litterära karakteristiker. P. Wieselgrens ”Sveriges sköna litteratur” (1833—49) har värde som materialsamling. B. E. Malmströms ”Grunddragen af sv. vitterhetens häfder” (1866 —68) är närmast en kompilation. A. F r y x e 11 s ”Bidrag till Sveriges 1.” (1860—61) är ett talangfullt men synnerligen partiskt arbete, riktat mot nyromantiken. En liknande tendens spåras i ”Sv. vitterhetens häfder” (1873—95) av G. Ljunggren, som dock för sitt arbete bedrivit en mera noggrann källforskning. Det senare gäller i ännu högre grad om H. S c h ü c k och K. W a r b u r g, som med stor energi utarbetat monografier och översiktsarbe-ten (”Ill. sv. 1.”, 1895—97; 3 uppl. 1926—32, bd 1—6 av H. Schück, 7 av G. Castrén). På den grund, som dessa forskare lagt, ha efterföljande arbetat vidare, trängt djupare, korrigerat och fört in nytt material och nya synpunkter, de senare icke sällan hämtade från utländsk 1. Nämnas kunna M. Lamm, A. Blanck, Albert Nilsson, F. Böök, S. Ek, J. Nordström, Henry Olsson, O. Holmberg, A. Werin, C. Santesson och V. Svan berg. — Litt.: H. Schück, ”Skrifter i sv. 1.” — 401 — — 402 —