LITTERATURKRITIK (i ”Samlaren”, 1887); E. Elster, ”Prinzipien der Literaturwissenschaft” (2 bd, 1897—1911); G. Lanson, ”La méthode d’histoire littéraire” (i ”De la méthode dans les Sciences”, 2, 1911); V. Andersen, ”Dansk litteratur” (1912); A. Morize, ”Problems and methods of the literary histo-ry” (1922); G. Rudler, ”La technique de la cri-tique et de 1’histoire littéraire” (1923); W. Mahr-holz, ”Literargeschichte und Literarwissen-schaft” (1923, ny uppl. 1932); R. Unger, ”Litera-turgeschichte als Problemgeschichte” (i ”Schrif-ten der Königsberger Gelehrten Gesellschaft”, 1925); H. Cysarz, ”Literaturgeschichte als Geis-teswissenschaft” (1926); M. Dragorimescu, ”La Science de la littérature” (3 bd, 1928—29); Ph. van Tieghem, ”Tendances nouvelles en histoire littéraire” (1930); Paul van Tieghem, ”La littérature comparée” (1931); ”Proceedings of the first international congress of literary history” (i ”Bulletin of the international committee of historical Sciences”, 4:1, 1932). — Jfr Litteraturkritik. H.E. Litteraturkritik. I ordets moderna bemärkelse är 1. en relativt ung företeelse, som har en aktualitetsbetonad tidn.-press att tacka för sin dominerande ställning. För äldre epokers vidkommande kan den betraktas som en på specialfall tillämpad poetik (se d.o.). När man nämner Aristoteles som l:s upphovsman, är detta i särsk. grad fallet. De säranalyser, han meddelar i sin ”Poetik”, äro i första hand ex. och beläggmaterial för hans allmänna uppfattning av diktkonstens medel och mål. Renässansens och fransk-klassicismens dogmatiska estetik medgav ej den resonerande litteraturbetrak telse, som är den eg. l:s förutsättning. Den 1., som odlades utanför poetiken, utformades i de vittra akad:s domslut (t.ex. ”Sentiments de 1’Académie sur le Cid”, 1737), fristående undersökningar (t.ex. Voltaires ”Commentaire sur Corneille”, 1764) el. polemiska inlägg (t.ex. Bod-mers ”Critische Briefe”, 1746). Samtidigt som fransk-klassicismens stränga smakbegrepp miste sin giltighet, uppstod en granskande periodisk litteratur, som tillgodosåg allmänhetens växande intresse för kritisk läsning. Den av Lessing och Nicolai red. tidskr. ”Briefe die neueste Literatur betreffend” (1759—65) är ett ex. på övergångsepokens diskuterande konstvärdering. I England gav Samuel Johnson med ”Lives of the English poets” (1779) en förebild för en biografiskt litteraturhistorisk 1. Dessa båda tendenser förenade sig i romantikens 1., som av den samtida estetiken tillerkändes en viktig uppgift för konstförståendet och som särsk. i Tyskland hade talangfulla utövare (bröderna Schlegel, Tieck m.fl.). I Sverige blev 1. en makt i det litterära livet genom romanti kerna (Hammarsköld, Atterbom, Palmblad) och deras kritiska tidskr., främst ”Sv. literatur-tidn.” — Formen för den nyare 1. är ofta es-säyen (se d.o.), och denna konstforms utveckling sammanfaller med l:s. — Se även Litteraturhistoria. G.A-m. Litteratur-tidning, lärd kvartalstidskr., som utgavs mars 1795—april 1797 av G. A. Silverstolpe och främst hade till uppgift att göra sv. publik bekant med utländsk vetenskaplig litteratur. L. var språkrör för de nya filosofiska och estetiska åskådningarna (kantianism och nyhumanism); de mest betydande bidragen lämnades av filosofen B. Höijer, bland övriga medarbetare märkas teologen E. A. Almquist, läkaren P. Afzelius. Vid L:s upphörande grundade Silverstolpe, efter något förändrad plan, ”Journal för svensk litteratur” (se d.o.). A.W-n. Litteraturvetenskap, se Litteraturhistoria, sp. 402. Litteratö'r, skriftställare; förr titel för litterär rådgivare vid Kungl. teatern. Li'tteris et a'rtibus (lat., ”för litterära och konstnärliga förtjänster”), svensk belöningsme- dalj, som har sitt namn av frånsidans inskription, vilken framträder omgiven av en öppen lagerkrans. L., som å åtsidan visar den regerande konungens profilbild, instiftades av Karl XV som kronprins och tillhör konungens enskilda belöningsmedaljer. L. finnes i 12:e och 8:e storlekarna och utdelas i guld. N.L.R. Litterä'r, vitter, boklig, bokligt bildad, litteratur-. Litterä'r äganderätt, se Författarrätt och Förlagsrätt. Little Rock [lital rå'k], huvudstad i Arkansas, U.S.A., vid s. sidan av Arkansas river; 81,679 inv. (1930), därav o. % negrer. Från L:s stora beauxitgruvor erhålles över 90% (1931 96%) av U.S.A:s hela produktion av beauxit. I stadens närhet förekomma därjämte kol, olja och naturgas. L. har omfattande industri, särsk. bomulls-och träförädling. Bland högre läroanstalter mär — 403 — — 404 —