LIV slaviska språkgrupperna. Se Baltiska språk och Slaviska språk. LFtuus (lat.), kort krumstav, se A u g u r. Litvi'nov, Maxim Maximovitj, pseud. för Meier Henoch W a 11 a c h, eljest även F i n k e 1 s t e i n, rysk politiker av judisk börd (f. 1876). L. tillhörde alltsedan sin ungdom den ryska socialdemokratien och deltog intensivt i dess praktiska arbete, fängslades och utvisades. Efter bol-sjevikrevolutionen (1917) utnämndes L., som länge levat och verkat i England, till Sovjet-Rysslands representant där men arresterades snart ss. en repressalieåtgärd för engelske diplomaten Lockhards häktning i Ryssland och utväxlades senare mot denne. L. var ställföreträdande folkkommissarie för utrikesärenden 1920—30 och spelade en ledande roll vid flera underhandlingar och konferenser. 1929 lyckades han åstadkomma, att S.S.R:s U:s grannstater underskrevo ett suppl. till Kelloggpakten (se d.o.), vilket går under benämningen L.-p r o l o-k o 11 e t. Fr.o.m. 1930 är L. S.S.R:s U:s folkkommissarie för utrikes ärenden. L. är ihärdig, arbetsam, smidig och beslutsam, praktiskt inställd på uppnåeliga mål. L. har bl.a. förf. ”The bolshevik revolution: its rise and meaning” (3 ed. 1919). M.H-v. Litye'rses. 1) Grek, myt., konung i Kelainai, son till konung Midas i Frygien, misshandlade de främlingar, som under skördetiden anlände till landet, halshögg dem och band deras kroppar i kärvar. L. kunde sövas genom en särsk. sång (se L.2). W.N. 2) I den grekiska antiken en skördesång, som av folktron sattes i förbindelse med kung L. i Kelainai (se L.l). W.N. Litzmann [li'ts-], Karl, tysk militär (f. 1850), officer vid ingenjörvapnet 1868, överste och reg.-chef vid inf. 1896, generalmajor 1898, generallöjtnant 1901, avsked 1905. L. deltog i 1870—71 års krig, tjänstgjorde därefter i generalstaben och var 1902—05 chef för krigsakad. Vid världskrigets utbrott 1914 inkallades L. i tjänst och blev chef för 3:e gardesinf.-fördelningen. Med denna genombröt han 22/n—24/n s.å. den ryska linjen vid Brzeziny, varigenom 25 :e reservkåren (v. Scheffer-Boyadel) räddades. L. blev i dec. s.å. general av inf. och chef för 40 :e reservkåren, deltog i striderna på östfronten 1915—17 och i Flandern 1918 samt erhöll s.å. avsked ur krigstjänsten. 1932 medl. av tyska riksdagen (nationalsocialist) och dess ålderspresident, 1933 medl. av preussiska statsrådet. L. har skrivit bl.a. ”Beiträge zur tak-tischen Ausbildung unserer Offiziere” (4 bd. 1893—1905; sv. övers. 1899—1905) och ”Lebens-erinnerungen” (2 bd, 1927—29). E.Bz. Litzmann [li'ts-], Berthold, tysk litteraturforskare (1857—1926), 1885 prof, i Jena, 1892—1921 i Bonn. L. har bl.a. skrivit ”Das Drama in den literarischen Bewegungen der Gegenwart” (1894; suppl. 1912), ”Goethes Lyrik” (1903), ”Goethes Faust” (1904), ”Ibsens Dramen” (1904), ”Ernst v. Wildenbruch” (2 bd, 1913—16), memoarerna ”Im alten Deutsch-land” (1923) samt red. ”Theatergeschichtliche Forschungen” (33 bd, 1891—1922). A.Bd. LFudprand, se Liutprand. Liu-kiu-öarna, japansk ögrupp, se R i u-k i u-ö a r n a. Liu'ksiala, finländsk f.d. kungsgård, se K a-r i n Månsdotter. LFutprand (L u i t p r a n d), langobardisk konung (d. 744), konung 712, utvidgade sitt rike åt olika håll samt förstod att göra sin makt gällande gent emot de mäktiga vasallerna i s. Italien. L:s regering utgjorde det langobardiska rikets glansperiod. B. Li'utprand, Liudprand, langobardisk förf. (900-talets mitt), biskop av Cremona 961, användes av Berengar och Otto I i diplomatiska värv. I striden mellan dessa två ställde han sig på Ottos sida och författade åtskilliga skrifter av historiskt och polemiskt innehåll, främst ”Antapodosis” och ”De rebus gestis Ottonis Magni inperatoris”. Uppl. av E. Dümmler (1877) och I. Becker (1915). B. Liv. 1) Biol. En positiv definition på vad 1. är, kan ej givas, så länge 1. till sitt innersta väsen är för oss okänt. L. kan uppfattas ss. sammanfattningen av de egenskaper och förlopp, varigenom den levande substansen skiljer sig från den döda. Ett av dessa grundförlopp är ämnesomsättningen: den levande substansens förmåga att från den icke levande omgivningen (näringen) upptaga ämnen och överföra dessa till en levande del av sig själv samt förmågan alt ur näringen utvinna den för livets bestånd nödvändiga energien. Den förstn. sidan av ämnesomsättningen yttrar sig förutom i vidmakthållandet av den levande substansen ss. sådan även i grundegenskaperna fortplantning och regeneration (sårläkning, ersättandet av förlorade vävnadsdelar), den senare i energiyttringar av olika slag, ss. rörelseförmåga, kroppstemp., ljus- och elektri-ciletsproduktion. Denna energiomsättning sätter den levande substansen i stånd all reagera — 409 — — 410 —