LIVEGENSKAP sålunda har Sv. Amerikalinjens motorfartyg "Gripsholm” 32 dylika. Bestämmelser för sv. fartyg beträffande 1. lämnas i k.f. ang. fartygs byggnad och utrustning. Jfr Livräddning s-väsendet. E.Hg. Livbälte, ett av lätt material tillverkat bälte, avsett att kunna fastsättas omkr. överkroppen av i sjönöd varande person och hålla honom flytande. Bestämmelser för sv. fartyg beträffande 1. lämnas i k.f. ang. fartygs byggnad och utrustning. Jfr Frälsarkrans och L i v-b o j. E.Hg. Livdrabant, se Drabant 2). Livdragonregementet. K.m:ts 1. uppsattes 1699 av K. G. Rehnschiöld, föll 1709 vid Pere-volotjna i rysk fångenskap och uppsattes ånyo. 1721 överfördes reg. till Finland för att komplettera Åbo och Björneborgs läns kav. reg., som förändrats till dragoner under namn av Livdragonregementet (d.y.). 1791 övergick detta reg. till infanteri. E.O.B. Livegenskap (ty. Leibeigenschaft), eg. det förhållandet att en person med sin kropp tillhör annan, ung. slaveri. Som teknisk term är 1. beteckning för den ofrihet och det beroende i personligt hänseende, vari vissa underlydande enl. tysk medeltidsrätt stodo till sin herre. Sedermera har termen 1. i litteraturen och den politiska agitationen utsträckts till andra länders förhållanden och andra företeelser inom godsförvaltningen (se nedan). Redan under den tidigare medeltiden benämndes i Tyskland en fri herres ofria tjänstehjon, trälar (lat. servi, manci'pii), på tyska Eigene el. Eigenleute, först från 1388 Leibeigene. De användes som tjänare å herrgården och dagakarlar. Några avgifter hade de ej att betala till herrskapet, men deras kvarlåtenskap hemföll formellt till herren. Denna klass livegna var aldrig talrik. Den sammansmälte snart med en annan klass underhavande å landet, i Tyskland kallade Liter el. Lasser, avkomlingar till frigivna el. förut fria, vilka fått slå sig ned på någon gård under godset. Förutom dagsverken (ty. Fronden) och landgille hade de att som minne av den forna ofriheten erlägga en personlig avgift (ty. Leib-zins) samt avgifter vid eget giftermål (lat. marita' gium, ty. Beddemund, sänggåva) el. dödsfall (Besthaupt, den bästa el. nästbästa hästen el. kon). Det hela förutsätter ett vitt utbrett godssystem (i regel strögods), drivet av s.k. Grundhörige. Dessa voro fästa vid torvan (lat. glebæ adscri'pti), så att varken herren kunde driva dem från gården el. de mot hans vilja avflytta därifrån. Liknande voro förhållandena i Frankrike. Här hade landbönderna (fra. vilains, av lat. villa, herrgård) att erlägga avrad (cens, taille) och utgöra hoveri (corvées) samt vid eget giftermål droit de formariage och arvingarna efter dödsfall droit de mainmorte. Systemet påträffas i hela Mellaneuropa utom i alp- och marskländerna, där storgodsen ej slogo igenom, och är en sida av feodalväsendet (jfr d.o.). I det hela var detta gynnsamt för bönderna, avgifterna voro rätt låga och fastslagna genom sedvänja, varför de ock i Frankrike kallades coutumes. I England fick farmaren en avskrift (kopia) av anteckningen därom i godsets jordebok (se Copyhold). I Italien upphörde denna form av 1. tidigt, på 1000-talet, och godsen drevos hädanefter kapitalistiskt av fria storarrendatorer med jordlösa arbetare. I Frankrike nådde frigivningen vidsträckt omfattning, och mainmortable-för-hållandet försvann i det närmaste under 1300-talet i samband med uppsving inom jordbruket. I England upphörde samtidigt vilain-förhål-landet, och det fria arrendekontraktet vann insteg, därmed förberedande det nuv. agrarsystemet i landet. Även i Tyskland förbättrades jordbruksklassernas ekonomiska och sociala villkor mycket under 1100—1300-talen, en mängd nya städer grundlädes, och dit inflyttade livegna blevo fria enl. regeln ”stadsluft gör fri”. Med 1400-talet inträdde dock ett bakslag. Utvandringen till städerna och de från slaverna erövrade provinserna ö. om Elbe förmådde ej upptaga den naturliga folkökningen. Ett nytt lantproletariat uppstod, som fick vara tacksamt att genom underkastelse under godsherrar kunna skaffa sig bröd för dagen. I de tyska prov, ö. om Elbe satte därjämte o. 1500 en ny, mäk-tik lantbruksekonomisk tendens in. Den här bosatta riddaradeln övergav, uppmuntrad av regeringen, krigarlivet och ägnade sig personligen åt skötseln av sina gods, vilka den med all makt sökte avrunda till slutna egendoms-komplex med stordrift, vilande på de underha-vandes dagsverken. Arrendatorerna uppsades massvis från sina gårdar, och dessas jordar indrogos under herrgårdens, de förra jordbrukarna blevo jordlösa lantarbetare; även självägda bondgårdar drogos med in i herrgårdsdriften. Hela lantbefolkningen i ö. Tyskland kom i ärftligt beroende (Erbuntertänigkeit) av godsherrar, ett beroende, som yttrade sig i bundenhet vid gården, tjänstetvång för de vuxna barnen och tvång att förbli vid jordbruksnäringen. Då upplysningstidens samhällsförbättrare under 1700-talet reste en stark kritik mot detta beroende, användes vid agitationen som slagord beteckningen 1. för förhållandet, och termen 1. upptogs av lagstiftningen. Ä kronodomänerna upphörde Erbuntertänigkeit 1763, resp. 1807, å privata gods 1807 och 1816. Samtidigt som i Nordtyskland men huvudsaki. av skattetekniska — 413 — — 414 —