LIVFÖRSÄKRING vid inträffade dödsfall. Vid dödsfall utbetalades begravningshjälp och ofta även bidrag till underhåll åt anhöriga. Liknande begravningshjälp och underhåll utbetalade till sina medl. de talrika fackföreningarna för småhandlare, hantverkare, lägre magistratstjänste-män, bergverks- och stenbrottsarbetare, skådespelare och artister etc. De olika militärföreningarna utbetalade till sina medl. såväl ett belopp vid deras dödsfall som ofta även vid deras avgång ur tjänsten; även bestämmelser för återköp förekommo. O. 200 år e.Kr. voro hos romarna livräntor mycket vanliga, vilket föranledde den romerske prefekten D o m i t iu s Ulpianus att uppställa den första kända dödlighetstabellen, innehållande uppgift på återstående medellivslängd i olika åldrar. Först 1600-talet bjöd på en bättre uppskattning av människans livslängd, och ännu så sent som 1814 auktoriserades i storhertig-dömet Toscana Ulpiani dödlighetstabell för beräkning av livräntevärden. I Norden synes såväl den isländska kommunala reppen som de medeltida g i 11 e n a ha fungerat ss. försäkrings-anstalter även för en mycket primitiv 1. Ur de på 1300-talet uppkomna pilgrimsförsäkringarna, ett slags res- och olycksfallsförsäkring, utvecklade sig ett vadslående om eget el. andra personers liv. Detta urartade, man började anse värdesättning av människans liv ss. omoraliskt, och förordningar utfärdades, vilka förbjödo all dylik försäkring. Dylika förordningar utfärda des 1570 och 1571 av hertigen av Alba, 1588 i Genua, samt i en mängd ordonnanser för de nederländska städerna i slutet av 1500- och början av 1600-talet. En fransk ordonnans av 1681 tillät försäkring av sjöfarandes, passagerares o.a. personers frihet, men förbjöd varje 1. Dessa olika ordonnanser kommo givetvis att i ifrågavarande länder länge starkt hämma försäkringsväsendets utveckling. Det första kända verkliga l.-k ontraktet undertecknades 18/a 1583 i England, en korttidsförsäkring på 12 mån. å 380 p.st., meddelad av ett konsortium av 16 personer mot en premie av 8 °/o; avtalet gav f.ö. anledning till den första kända försäkrings-processen. Under 1500—1600-talen sålde holländska städer och provinser i stor utsträckning livräntor. Ofta utbetalades ss. livränta, oberoende av åldern, det dubbla mot gängse låneränta. Engelska staten utbjöd 1692 livräntor om 14 % å den inbetalda engångspremien, oberoende av åldern. En stor roll började vid denna tid de s.k. tontinerna spela. Den italienske läkaren Lorenzo Tonti föreslog 1653 kardinal Mazarin, att franska staten skulle lägga upp ett 5°/o-lån, där räntan årl. skulle fördelas bland de kvarlevande långivarna, vilka alltså successivt skulle få allt större belopp; när den siste långivaren vore död, skulle staten vara fri från vidare utbetalningar. Det dröjde dock ända till 1689, innan den första eg. ton-tinen upprättades i Frankrike, men redan 1653 hade i Danmark på initiativ av Poul K 1 ingenberg, oberoende av Tonti, gjorts försök att på samma idé grunda en statsgaranterad livränteanstalt, Det fructbringende S e 1 s k a b. För detta företag, som på gr. av kriget med Sverige dock aldrig kom i gång, uppgjordes den första kända kvarlevandetab. Den på riktiga matematiska principer byggda för-säkringsteorien grundades just på 1650-talet av matematikerna Pascal, Fermat och H u y-g e n s, av vilka f.ö. Pascal även konstruerade den första användbara räknemaskinen, detta i våra dagar oumbärliga hjälpmedel för den praktiska försäkringsverksamheten. Till teoriens utbyggning och fullkomning bidrogo senare andra framskjutna matematiker ss. L e i b n i z, W a 11 i s, de båda B e r n o u 11 i och Euler m.fl. 1671 utkom ett av försäkringsvetenskapens mest berömda arbeten, holländaren J o h a n d e W i 11 s beräkning av livräntevärden. 1693 utgav den engelske astronomen H a 11 e y sin berömda dödlighetstab. Vid denna tid, 1699— 1720, grundades i England icke mindre än c:a 50 1.-bolag. Dessa framkallades dock icke av de försäkringsteoretiska framstegen, av vilka de ytterst litet begagnade sig, utan voro ett utflöde av den livliga företagaranda, som vid denna tid gripit sinnena och som även i t.ex. Holland föranledde grundandet av ett Otal sjöförsäkringsbolag, bland dem ett av jättedimensioner. Av de nyssnämnda engelska 1.-bolagen fick endast ett nämnvärd livslängd, The Amicable so-ciety, vilket som självständigt företag levde i 160 år. 1774 utfärdades i England en parlamentsakt, avsedd att reglera l.-verksamheten; 1. förbjöds nu endast i det fall, alt försäkringstagaren icke hade ett direkt intresse vid bevarandet av den försäkrades liv. Vid samma tid, 1787, upphävdes i Frankrike förbudet mot 1. av Ludvig XVI, som förklarade l.-verksamheten vara ett kungl. privilegium, vilket han f.ö. på vissa villkor överlät åt staden Paris. Nyttan härav blev dock kort, enär efter revolutionen konventet 1793 förbjöd meddelandet av 1. el., rättare, förbjöd alla I.-föreningar. Vid denna tid hade l.-verksamheten vunnit inträde även i Norden, näml, i form av livränteförsäkring. 1775 erhöll i Danmark Den almindelige E n k e k a s s e, som likvisst ledde sitt upphov tillbaka till 1707, sin första på verklig dödlig-hetserfarenhet grundade tariff. 1766 hade den sv. astronomen P. W. Wargentin publice rat den första korrekt beräknade dödlighets — 425 — — 426 —