LIVINGSTONE des av romanfragmentet ”Axel Sigfridsson”, 1822 av novellerna ”Samvetets fantasi” och ”Skaldens harpa” (i ”Opoetisk kalender för poetiskt folk”) samt slutl. 1824 av ”Spader Dame, en berättelse i bref, funne på Danviken”. Med mitten av 1820-talet vände L. sin håg alltmer ifrån vittra ting, tog med liv och lust, med skärpa, saklighet och ett för tiden ovanligt praktiskt sinne itu med aktuella juridiska, politiska och sociala spörsmål, om vilka han sade sin oförgripliga mening i en mångfald inlagor, art. (i tidn. ”Sv. Minerva” fr.o.m. 1831) och självständiga broschyrer (t.ex. ”Om mi-nistère och opposition”, 1831, under pseud. Jan Jansson), och var vid sin död sysselsatt med att utarbeta förslag till en grundlig reformering av lösdrivarlagen. — Lika helstöpt som L:s ämbetsmannagärning förlöpte, spec. i tiden efter 1818, lika språngartat och personligt resultatlöst var hans jämförelsevis korta umgänge med diktkonsten. Sturm- und Drang-tidens oro och anfallslusta låg honom ohjälpligt i blodet. Inga litterära riktningar voro honom till lags, ej ens den honom eljest närstående fosforismen, som han — i sht efter Tysklandsvistelsen 1813 — gjorde till skottavla för åtskilliga lynnesutbrott, och med spetsborgardömet i gemen låg han i fejd, i liv som dikt, med en hätskhet, som gränsade till monomani. Rik på uppslag, hade L. ständigt allsköns nya poetiska planer, som han, under stilistisk ledning av Sterne och Jean Paul och motivpåverkningar från Tieck och Hoff-mann, hetsigt satte i verket med uppbjudande av en psykologisk skärpa i karaktärsteckningen och en inifrån driven blixtbelysningskonst, som voro nya för sv. prosaepik. Men han höll aldrig ut och fick ingenting färdigt, vilket bäst framgår av hans ännu otryckta kvarlåtenskap (Kungl. bibi., 14 bd): ofullgångna dramatiska ting av alla slag, lyriska dikter, novell- och romanfragment, bland dessa den stort anlagda nyckelromanen ”Riddar S:t Jöran.” — Sami, skrifter (2 bd, 1850—52); ”Bref från fälttågen i Tyskland och Norge” (1909). — Litt.: M. Hallman, ”C. L.” (1909); J. Mortensen, ”C. L. ’ (1913). Lff. LiviTla, se L i v i a 2). Livi'n, Z a kr is (1726—88), militär, brukare av en egendom i Säby i Småland, förf, till den komiska hjältedikten ”Kyrkostötoschopia Sæ-byensis el. Eric Jonssons, kyrkowäktares, brofogdes samt orgeltrampares lefwernes beskrifw-ning” (1781; ny uppl. med inl. av Albert Nilsson 1926). Den litterära parodien, som mekaniskt lånats från förebilden, Holbergs ”Peder Paars”, och den satiriska människoskildringen, som ofta nedsjunker till förnumstigt moraliserande, äro av mindre intresse än den förtrogna och detaljsäkra skildringen av småländsk allmoge. Med sin orädda realism och svaghet för mustigt konkreta detaljer och rå idyll är L. som förf, närmast besläktad med 1600-talets diktare. — Litt.: J. Mortensen i ”Samlaren”, 1910. N.N. Livingston [li'vipstan], Edward, nordamerikansk politiker (1764—1836), advokat i New York, en av det republikanska partiets (se D e-m o k r a t e r) stödjepelare i sin hemstat, 1795 —1801 och 1823—29 medl. av unionens representanthus, 1829—31 av dess senat, 1831—33 utrikesminister under Jackson. Biogr. av C. H. Hunt (1864). B. Livingstone [li'vir)støn]. 1) Huvudstad i brittiska kolonien Nord-Rhodesia, vid Kap—Kairo-banan, nära Sambesi och Victoriafallen; o. 1,500 vita inv. — 2) Den största av Sydshet-landsöarna, på o. 63° s.br. M.P. Livingstone [li'vir)støn], David, engelsk läkarmissionär och upptäcksresande (1813— 73), f. i Blantyre, Skottland, växte upp under trånga ekonomiska förhållanden i ett småborgerligt hem, vars religiösa övertygelse så starkt påverkade honom, att han efter en tids verksamhet som industriarbetare beslöt bli läkarmissionär. Efter 4 års studier, huvudsaki. teologi och medicin, vid univ. i Glasgow kom han i beröring med Robert Moffat, och efter genomgången kurs hos Londons missionssällskap avreste han 1840 för att övertaga dennes missions-station (Kuruman, Betsjuanaland i s.v. Afrika). Redan tidigt insåg L., att missionsverksamhet måste kombineras med praktisk kännedom om land och folk, och påbörjade genast vittgående forskningsfärder. Han är sålunda den förste vite, som korsat och skildrat Kalahariöknen, varefter Ngamisjön (1849) upptäcktes. Två år senare kartlade han stora delar av Zambezis övre lopp. Under dessa resor greps L. av allt djupare avsky för en av Afrikas värsta kräftskador, slavhandeln, och trots allvarliga konflikter med bl.a. boerna inledde han energisk strid däremot. 1853 startade han sin stora färd till makololefolket (s. om Zambezi) bl.a. för alt organisera handelsförbindelser och nådde Luan-da vid Atlanten 1854, varefter han vände och kom till Quelimane i Mozambique vid Indiska oceanen 1856, en ny bragd, ty ingen hade före honom övertvärat Afrika från hav till hav. Un — 433 — — 434 —