LIVLAND (Lata'nia borbo'nica) och L. austra'lis höra till våra vanligaste i varmrum odlade s.k. solfjäderpalmer. Vid Rivieran trivas båda arterna på friland. A.V-e. Li'vius, fornromersk plebejisk ätt, bland vars medl. märkas M. L. Drusus (se Drusus), M. L. Salinator, konsul 219 f.Kr., intog jämte Aemi-lius Paullus Illyrien, lämnade, beskylld för försnillning det politiska livet, återvände 207 ss. konsul och slog, jämte C. Claudius, Nero och Hasdrubal (se denne) vid Metaurus. W.N. 1) T i t u s L., historiker (59 f.Kr.—17 e.Kr.). Bördig från Padua, hörde L. till den burgna och solida provinsaristokrati, som kom att spela en huvudroll i den tidiga kejsartidens latinska kulturliv. Hans verksamhet var förlagd till riks-huvudstaden, där han anslöt sig till den från Cicero utgående litterära traditionen, i opposition mot atticismen (se d.o.). Enl. vittnesgilla sagesmän (Tacitus, Suetonius) har han stått Augustus och hans familj personligen nära. Inspirerad av Augustus’ strävanden till en nationell romersk restauration var också den gigantiska plan, som L. energiskt och framgångsrikt genomförde: att skänka det romerska riket en nationalhistoria, ett företag, vartill den alltid i ett flertal statsbildningar splittrade grekiska kulturen icke kunde erbjuda något motstycke. L:s’ historiekonstruktion avsåg att framställa den gammalromerska republikens samhällstyp och medborgarideal i dess egenart och omistliga värde; som kontrast tjäna å ena sidan absolutistiska och demokratiska strömningar i det förflutna och i samtiden, å andra sidan den grekiska kulturvärldens splittring och slappa förfining. Så gott som hela den äldre historiska litteraturen (jfr Annaler) inarbetas med genial skicklighet i konstruktionen. Materialet bearbetades efter litterära synpunkter, icke enl. nutidens regler för kritik och konstruktion. Framställningen livas och tendensen understrykes av inlagda, efter konstens regler komponerade tal, novellistiskt gestaltade episoder och effektfulla personkarakteristiker (ex. Hannibal). Stilen är livlig och flytande, ibland av episk bredd, stundom med anstrykning av konventionell, patriotisk retorik. — L:s’ historieverk, känt under namnet ”Ab urbe condita”, omfattade 142 böcker och sträckte sig från Roms grundläggning fram till Drusus’ död 9 f.Kr. Det kom omedelbart att få rang och giltighet av den definitiva romerska historien; den romerska republikens historia har fått betydelse för eftervärlden endast i den form, L. har givit den. Hela den moderna forskningen på området är en rad försök att tränga fram bakom L:s’ konstruktion. Bekantskapen med det skrymmande verket kom emellertid att alltmer förmedlas genom förkortade bearbetningar och översikt liga referat; i oiiginal lästes endasf vissa klassiska glanspartier. Handskriftligt bevarade till vår tid äro sålunda endast bok 1—10 (kunga-tiden och republikens heroiska ålder) och bok 21—45 (Hannibalskriget och Greklands erövring). Även dessa spillror ha fått en omätlig betydelse för utformningen av ”antika ideal” i modern samhällsfilosofi fr.o.m. renässansen (Macchiavelli, ”Discorsi sopra il primo decade di Livio”). — Uppl. av J. N. Madvig & J. L. Ussing (4 bd, 1861—66), W. Weissenborn & H. J Müller (10 bd, 1880—1911) och R. S. Con-way & C. F. Walters (3 bd, 1914—29); otaliga skoluppl. Sv. övers, av O. Kolmodin (1831—44, många uppl.). Förutom utförlig diskussion i alla arbeten om äldre romersk hist. finnes en oöverskådlig speciallitteratur. Klassisk är ännu H. Taine, ”Essai sur Tite-Live” (1856). Se f.ö. W. Soltau, ”Livius’ Geschichtswerk” (1897); I. Bruns, ”Die Persönlichkeit in der Geschichts-schreibung der Alten” (1898); C. Wachsmuth, ”Einleilung in das Studium der alten Geschich-te” (1895); W. Kroll, ”Studien zum Verständnis der lateinischen Literatur” (1924). l.H. Li'vius Androni'cus, romersk skald av grekisk börd (o. 280—200 f.Kr.), fördes ss. krigsfånge och slav till Rom, där han hos en viss Livius anställdes ss. lärare i grekiska. Sedermera frigiven antog han enl. bruket sin herres namn. Jfr Latinska litteraturen, sp. 1,015. H.Sj. Livjägare, en hos konungen anställd lakej, vanl. klädd i grönt livré, som uppassar honom vid bordet, sköter hans jaktvapen och medföljer som betjänt på hans vagn. Stats- och utrikesministrarna hade även förr sin 1. • G.W.F. Livklädnad, term, använd särsk. i fråga om antik och biblisk dräkt om det klädesplagg, som bars närmast kroppen. Med 1. avsågs då vanl. tunikan. Om Jesu 1., se Klädedräkt, sp. 611. 1. Livkompani', benämning på det l:a kompaniet vid de sv. inf.-reg. I äldre tider var reg.-chefen chef för 1. med en kaptenlöjtnant ss. ställföreträdare. E.O.B. Livland, en av de forna ryska östersjöprov., mellan Rigaviken, Düna och Peipus; 45,517 kvkm. N. delen med öarna ösel, Moon m.fl. tillhör Estland; s. delen, ung. omfattande prov. Vidzeme (23,076 kvkm.), tillhör Lettland. M.P. Sannolikt utgjordes L:s äldsta befolkning av finska stammar, som undanträngdes av letterna. Under 1000-taIet erövrades landet av de var-jagiska furstarna, som grundade Dorpat. Efter en tid började det tyska inflytandet göra sig gällande. 1201 upprättades ett biskopsdöme i Riga, och Svärdsriddarorden erövrade under — 437 — — 438 —