LIVRÄDDNINGSBÅT Fig. 9. Silvester-Plomanska metoden (jfr Konstgjord andnin g). synes lugn, bör han uppmanas att slå en ränna i isen samt medelst ryggsim och stöd av de på båda sidor om rännan utbredda armarna taga sig upp på isen. Kan han ej' slå sönder isen, men har tillgång till en isdubb, slidkniv, nyckel el. liknande föremål, bör han trycka fast detta i isen samt sedan sakta draga sig upp sidledes (aldrig framlänges) på iskanten, först överlivet, därefter ena benet och, sedan han hasat sig upp ett stycke, det andra. Räddaren får emellertid oftast, helst genom ett grepp i kragen, söka draga den nödställde rygglänges upp på iskanten. Är denna för svag, nalkas man krypande på magen, kastar därefter sin rock (en käpp, gren, ett rep el.dyl.) till honom samt tillsäger honom att med bibehållet tag lyfta armarna över huvudet och vända ryggen mot iskanten. I detta läge dragés han upp på isen, under det man försiktigt kryper bakåt. Sedan gäller det att fortast möjligt få den räddade in i ett boningshus, där konstgjord andning ev. måste tillgripas. — Tävlingar i 1. anordnas numera, och ett sv. mästerskap i 1. är instiftat. Även utdelas relativt stora belopp av Carnegie-stiftelsen (se d.o.) för modigt och rådigt utförd 1. — Litt.: E. Bergvall, ”Simlära, 1. och sim-idrott” (1921); Sv. 1.-sällskapet, ”Räddning av drunknande” (väggpl. med text, 1923). O.K-gh. Livräddningsbåt, se Livräddningsvä-s e n d e t. Livräddningsscouter kallas de till en av Frälsningsarméns underavd. anslutna ungdomarna. De bära dräkt liknande scoutdräkten, men deras verksamhet påminner närmare om Frälsningsarméns i övrigt än om övriga scoutsammanslutningars. Frälsningsarméns kvinnliga scouter kallas garder. W.Ln. Livräddningsstation, se Livräddningsvä s e n d e t. Livräddningsväsendet, avseende upprätthållandet av anstalter för räddning av skeppsbrutna, erhöll sin första verkliga utformning i Eng land 1824, då ett frivilligt livräddningssällskap grundades där. Först med bildandet 1850, även på frivillighetens väg, av Royal national life-boat institution utväxte emellertid i England den avsedda organisationen till erforderlig fasthet. Under 1860—70-talen uppstodo i Frankrike, Tyskland, U.S.A. m.fl. länder livräddningssällskap, vilkas stationer här och var sedermera blevo helt el. delvis av statlig karaktär. På gr. av den farliga beskaffenheten av Hollands kust och Danmarks västkust kommo dessa länder att ganska tidigt utveckla sitt 1. Numera finnas livräddningsstationer på de flesta kuster, där sjöfarten är betydande. I Sverige framfördes 1853 av örlogsmannasäll-skapet i Karlskrona förslag om inrättandet av livräddningsstationer, och följ, års riksdag beviljade medel till upprättande av de första stationerna, vid Mälarhusen och Brantevik på Skånes s.ö. kust. Antalet statliga stationer ökades efter hand och är f.n. 18, därav 7 med såväl livräddningsbåt (”livbåt”) som raketapparat, 5 med endast livbåt och 6 med endast raketapparat. Dessa stationer upprätthållas genom Lotsverkets försorg. Livbåtarna framdrivas med rodd men äro även försedda med segel. Raketapparaterna bestå av kraftiga raketer, vilka föra en raketlina till det nödställda fartyget, varefter förbindelse anordnas med en räddningskorg mellan fartyget och land. Såväl livbåtarna som raketapparaterna kunna förflyttas till strandningsplatsen på av bilar el. hästar dragna transportvagnar. — 1904 anordnade Sveriges allmänna sjöfartsförening 3 enskilda livräddningsstationer på Hallands kust, och 1907 bildades Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutna med ändamål att ytterligare föra den frivilliga organisationen framåt. Sällskapet har under årens Motorlivbåten ”Justus A. Waller”, tillhörande Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutna. — 447 — — 448 —