LJUDDÄMPNING Ljuddämpning, vapentekn., kan vid eldvapen till viss grad vinnas vid användning av m y n n i n g s b r o m s (se d.o.) el. av f 1 a m-dämpare (en på mynningen av t.ex. ett gevär fästad hylsa, i vilken krutgasen får expandera och avkylas, innan den strömmar ut i fria luften). Minskning av mynningsknallen genom 1. försvårar fientlig ljudmätning (se d.o.). R.Sbg. Ljuder, s:n i Konga hd, Kronobergs län, s.ö. om Lessebo; 108,47 kvkm. (land); 2,280 inv. (1933; 21 inv. pr kvkm.); 11,26 kvkm. åker (1927; 10,4% av landarealen), 68,34 kvkm. skogsmark. I Skruvs stations- och brukssamhälle (o.570 inv.) vid Karlskrona—-Växjö järnväg finnes glasbruk tillhörande Skruvs nya glasbruksa.-b., bryggeri och såg. — Pastorat i Konga kontrakt, Växjö stift. M.P. Ljudfilm, t o n f i 1 m, t a I f i 1 m, inom kine-matografien på senare tid (i Sverige sedan 1929) använd film, som utom bildreproduktion även möjliggör återgivning av ljud (musik, tal etc.), samtidiga med den filmade handlingen. Till en början brukades härvid grammofonplattor, inspelade under filmningen, vilka sedan vid fjlmförevisningen framspelades på grammofon. Numera användes vanl. på särsk. sätt åstadkomna filmer, vilka i filmens ena kant ha en för ljudets återgivning avsedd ”ljudskrift”. För att åstadkomma denna användas huvudsaki. 2 metoder. Vid den ena metoden, det s.k. intensitetsförfarandet, upptages ljudet med en mikrofon, som omvandlar ljudsvängningarna till elektriska strömstyrkevariationer, vilka efter förstärkning förvandlas i ljusstyrkevariationer. Detta kan ske med ett tröghetsfritt ljusrelä (t.ex. en Karoluscell, se K e r r c e 11). Med det i takt med ljudsvängningarna i styrka varierande ljuset belyses en spalt, som medelst en lins avbildas på filmen på sådant sätt, att spaltbilden upptager en sträcka av ung. 2,5 mm., vinkelrät mot filmens längdriktning. Då filmen inspelats, erhålles efter framkallningen längs en strimma i filmens kant en mot ljudet svarande varierande svärtning. Vid den andra metoden, det s.k. transversalförfarandet el. svart-vittförfarandet, ledes den förstärkta strömmen från mikrofonen genom en oscillo-graf (se d.o.), i vilken en spegel alltefter strömmens olika styrka vrides mer el. mindre. Ljuset från en konstant ljuskälla reflekteras av spegeln och får därpå falla på en spalt, som anordnats på samma sätt som vid förra metoden. I spegelns viloläge belyses därvid halva den för ”ljudskriften” avsedda filmstrimlan, och då spegeln svänger, erhålles en hackig begränsningslinje mellan den belysta och den obelysta delen av strimlan. — Vid reproduk tionen av ”ljudskriften” belyses med en konstant ljuskälla en spalt, som befinner sig intill den ”ljudskriflen” innehållande strimlan och som är orienterad vinkelrätt mot strimlans längdriktning. Det genom filmen passerade ljuset, vars styrka under filmens framrullande varierar i takt med svängningsvariationerna, får falla på en fotoelektrisk cell (se Fot o-c e 11) el. en selencell (se d.o.). Denna omvandlar ljusstyrkevariationerna till elektriska strömstyrkevariationer, vilka förstärkas och därpå ledas genom en högtalare. N.R-e. Ljudfysiologi', fonelik (se d.o.). Ljudharmoni', språkv. Ordet 1. har mer tillfälligt begagnats om flera olika företeelser, bl.a. om den art av assimilation, som kallas fjärr-assimilation el. assimilation på avstånd till skillnad från närassimilation el. assimilation mellan angränsande ljud (se Assimilation). L. (i denna betydelse) kan vara konsonanlisk el. vokalisk. Om den senare se V o k a 1 h a r-m o n i. Som ex. på konsonantharmoni el. kon-sonantisk fjärrassimilation kunna anföras orangutang (av malajiskt orang, människa, och hutan, skog, vildmark, vild), som fått sitt urspr. n i slutet förändrat till nø-ljud genom inflytande från det första ng, och pilgrim, i vilket ett äldre n (jfr lat. peregri'nus) förändrats till läppljudet m genom fjärrverkan av ordets begynnelseljud, läppljudet p. O.Gj-n. Ljudhål, mus., olika formade utskärningar i locket på stränginstrument. Hos nyare stråkinstrument äro 1. /-formade (/-hål), hos äldre vanl. c-formade (c-hål), hos knäppinstrumenten runda. D.F. Ljudlag, språkv., en i flera betydelser brukad språkvetenskaplig term, bl.a. dels (jämte ljudregel) om den språkvetenskapliga formuleringen av de betingelser, under vilka en ljudförändring försiggått, och dels, men oegentligt, om själva den ”ljudlagsenliga” talförändringen. En viss 1. äger icke ss. naturlagen allmängiltighet. Fsv. g har t.ex. i svenskan framför s.k främre vokal (efter genomlöpande av många mellanstadier) givit ett j-Ijud, t.ex. fsv. göra, men nysv. jöra. Därav kan emellertid ej slutas, att i samma ställning i olika språk alla g utveckla sig på samma sätt. L. gäller uteslutande ett visst språkligt område; men icke ens där under alla omständigheter. G kan under ett visst tidsskede ”ljudlagsenligt” utvecklas till k, men detta k kan mycket väl under en annan tidsperiod och, som det åtm. förefaller, under samma omständigheter återgå till ett g-ljud. Men inom ett visst språkområde utveckla sig vid en viss tidpunkt alla ljud av samma slag till samma ljud, försåvitt de uppträda under alldeles samma förhållanden (ac — 463 — — 464 —