LJUNGBYÄN och G. L. Silverstolpes operett ”Ljungby horn och pipa” (1858). — Ljungbysägnen är en variant av en vida spridd sägentyp, som knutits till gården för att förklara, varför hornet och pipan kommit i dess ägo. Den berättas även om det s.k. Våxtorpshornet (se d.o.), om släktbägare på flera håll i landet och om kyrko-kalkar, t.ex. kalken i Hedareds och Sandhults kyrkor i Västergötland, men är knuten till skilda kyrkor och gårdar även i Danmark och är känd från Tyskland och Norge. Föreställningen, att gårdens välfärd är beroende av en släktklenod el. ett på gården förvarat föremål (bekanta ex. äro dryckeshornet i Vislanda el. familjen Barnekows ring på Vittskövle i Skåne, vanligare dock snidade träfigurer el. heliga stenar ss. de s.k. faxarna el. ”husgudarna” i norska bondgårdar), hänger samman med primitiva talisman- el. fetischföreställningar. S.L-d. Ljungbyån, i ö. Småland, från Lenhovda s:n, Kronobergs län, till Kalmarsund, 8 km. s.v. om Kalmar; flodområde 750 kvkm.; längd 70 km.; medelvatteneffekt 3,800 hkr.; utbyggd effekt 300 hkr. S.E-s. Ljungdahl, David Vilhelm, konstnär (f. 5/i2 1870), elev av Konsthögsk., sedan 1912 lärare vid Tekniska skolan i Stockholm. I skilda tekniker har L. utfört stadsmotiv från Stockholm och Visby och har särsk. gjort sig känd genom sina intima teckn. och laveringar för bokverk och tidskr. G.V. Ljungdahl, Malte Johan Julius, läkare (f. 13/4 1882), med. d:r i Lund 1915 (”Unter-suchungen über die Arteriosklerose des kleinen Kreislaufs”), docent i praktisk med. 1915, klinisk laborator och biträdande lärare i med. 1918—23, överläkare vid Ramlösa 1912—24, vid Malmö allm. sjukhus’ med. avd. sedan 1925. L. har bl.a. utg. ”Ämnesomsättningssjukdomar. — A-vitaminoser. — Reumatiska sjukdomar. — De vanligaste förgiftningarna” (1930). C. Ljungdal, Arnold, förf. (f. 2/s 1901), fil. lic. i Lund 1926, assistent vid Stockholms stads-bibl. sedan 1927, har utg. diktsamlingarna ”Till den nya tiden” (1926), ”Fanorna” (1928) och ”Ungdom” (1931), samtliga kännetecknade av socialt-revolutionärt patos och etiskt-religiöst allvar, de två senare i stramt modernistisk stil. L. har även skrivit skådespel (”Morgonrodnad”, 1927) och essayer (”Tiden och tron”, 1926, ”Kulturen i fara”, 1927). — L. medarbetar under sign. Ldl i ”Svensk uppslagsbok”. St.A. Ljungdorff, Per Johan Vilhelm, litteraturhistoriker (f. % 1876), ord. tjänsteman vid Sveriges statsbanor 1901, fil. d:r vid Lunds univ. 1925. L. har förf, framför allt en intim och fast byggd monografi över E. T. A. Hoff-mann (1924), där mot bakgrunden av en detal jerad levnadsteckning särsk. sambandet mellan hans litterära och hans mindre kända musikaliska verksamhet belyses. — L. medarbetar under sign. Lff i ”Svensk uppslagsbok”. O.H. Ljungen, namn på näset ö. om Skanör och Falsterbo, Skytts hd, Malmöhus län; o. 20 kvkm. Under det stora sillfiskets glanstid blev skogen här illa åtgången och förmådde slutl. ej längre hindra flygsanden, som på 1500-talet helt och hållet tog överhand. Stora delar av Rängs och St. Hammars socknar ödelädes, genom att moränleran täcktes med ett 0,3—1 m. tjockt sandlager. Vid flera tillfällen sökte man genom plantering hindra sandflykten, men först under senare delen av 1800-talet blev skogs-växten tryggad. Stora delar av den förstörda åkern har man sökt återställa genom att ”vända jorden”: grop har grävts vid grop, varur den märgelrika leran tagits upp och sanden östs ned. Vid Kämpingebukten ligger Ljungskogens badort med Malmöhus läns kustsanatorium Ljungsäter (grundat 1921) och Allmänna sjukhusets i Malmö sommarhem. Vid Höllviken ligga H ö 11 v i k e n och Ljunghusen, stationer vid Vellinge—Skanör—Falsterbo järnväg. — Litt.: H. Lindal, ”L. genom tiderna” (1931). M.P. Ljunggren. 1) Gustaf Håkan Jordan L., litteraturhistoriker (1823—1905), fil. d:r 1844, docent i estetik 1847, prof, i estetik, litteratur- och konsthistoria vid Lunds univ. 1859 —88, dess rektor 1867 —68 och 1877—85. L. deltog i det kommunala livet, var 1869—73 ordf. i Lunds stadsfullmäktige och tidvis i Malmöhus läns landsting. Medl. av Sv. akad. 1865. L. framträdde först som estetiker, lärjunge till Vischer, dock utan större originalitet. ”Framställning af de förnämsta eslhetiska systemerna” (2 bd, 1856 —60; ny uppl. 1869—83) är i stor utsträckning refererande. Sin förnämsta insats har L. gjort som litteraturhistoriker. Med ”Sv. dramat intill slutet af sjuttonde årh.” (1864) införde L. historisk metod i sv. litteraturforskning. Hans huvudverk, ”Sv. vitterhetens häfder efter Gustaf IH:s död” (5 bd, 1873—95), ger en bred, på ingående studier grundad framställning av den sv. litteraturen 1792—1821, tydligt präglad av L:s sympati för den akad. riktningen och hans aversion mot dennas motståndare, Thorild och romantikerna. Av L:s stora produktion kan — 479 — — 480 —