LJUS den rätlinjiga utbredningen och desto mer förlorar begreppet ljusstråle sin betydelse. Träffar en ljusstråle gränsytan mellan 2 medier, undergår den riktningsförändringar och uppdelas i allm. i 2 strålar, av vilka den ena reflekteras, medan den andra tränger in i kroppen, varvid den bry tes. Ang. l:s regelbundna reflexion el. spegling vid blanka ytor se S p e g e 1. Vid matta ytor äger s.k. diffus reflexion rum (jfr D i f-fusion 1). Att kropparna synas färgade beror därpå, att av 1., som efter brytning i en kropps yta intränger i kroppen till ett visst djup, vissa färger absorberas, medan andra diffust reflekteras. Ang. l:s brytning se Ljusbrytning. Denna är starkt beroende av l:s våglängd och förorsakar på gr. därav l:s färgspridning (se d.o.) el. dispersion. — L:s vågnatur ger sig tillkänna genom uppkomsten av böjnings-, interferens- och polarisations-fenomen. Ang. de förra, som förorsaka avvikelser från l:s rätlinjiga utbredning, se Dif-fraktion. Interferens- och polarisationsfe-nomenen (se Interferens, resp. Polarisation) tyda på att 1. är en transversell vågrörelse. Vid sin utbredning genom rummet fortplantar sig 1. med så stor hastighet, att tiden för tillryggaläggande av de i det dagliga livet förekommande, jordiska avstånden är omärkligt liten. Fortplantningshastigheten har dock ett ändligt värde, som enl. de noggrannaste bestämningarna belöper sig (i vakuum) till 299,796 el. nära 300,000 km./sek. I vakuum är ljushastigheten större än i alla materiella kroppar. Enl. relativitetsteorien (se d.o.) är den hastighet, en materiell partikel kan erhålla i förhållande till en annan, alltid mindre än ljushastigheten. För bestämning av ljushastighetens storlek ha använts dels astronomiska, dels terrestra metoder. Den förste, som lyckades erhålla en uppskattning av ljushastighetens storlek, var den danske astronomen O. Römer (1675), vilken iakttog, att tidsskillnaden mellan 2 på varandra följ, förmörkelser av en Jupitermåne, som vid varje omlopp förmörkas en gång, är större, då jorden på sin bana avlägsnar sig från Jupiter, än då den närmar sig densamma. Römer tydde detta ss. beroende på l:s ändliga hastighet och beräknade, att 1. för att genomlöpa jordbanans diam, behövde 996 sek. Senare undersökningar ha visat, att därtill åtgå 1,002 sek., varav med kännedom om storleken av jordbanans diam, ljushastigheten beräknas till 298,300 km./sek. En annan likaledes astronomisk metod uppfanns av Bradley 1728 genom upptäckten av aberrationen (se d.o.). Dessa båda metoder kunna ej giva noggrannare värden på ljushastigheten. Härför lämpa sig de terrestra meto derna bättre. Den tidigast använda av dessa var Fizeaus metod (1849), vid vilken (se fig. 1) 1. från en stark ljuskälla A fick passera en lins B och därefter träffade en under 45° gentemot l:s riktning placerad, halvgenomskinligt försilvrad glasskiva, varigenom bilden av A bragtes att falla i L i st.f. i C. L var belägen vid tandraden av ett cirkulärt tandhjul M, så Fig. 1. Fizeaus anordning för bestämning av ljushastigheten. Schematisk bild. att 1. från A släpptes fram till linsen E genom ett mellanrum mellan tänderna, om det föll på ett sådant, men avskärmades fullst., om det föll på en tand. Linsen E gjorde ljusstrålarna parallella. En annan, på en avlägsen ort befintlig lins F sammanbröt åter strålarna, som fingo falla på en spegel H, av vilken de reflekterades tillbaka. Det återkastade 1. betraktades genom 'okularet D. Vreds tandhjulet runt, inträdde vid en viss omloppshastighet en utsläckning av 1. vid D, i det att I., som passerat genom ett mellanrum genom ett par tänder och efter åter-kastningen åter passerade L, därvid avskärmades av en tand. Fizeau bestämde på detta vis ljushastigheten i luft till 313,000 km./sek. Av Foucault (1854) föreslogs en annan metod som, i sht efter förbättringar av Michelson, torde giva de noggrannaste värdena. En belyst spalt (se fig. 2) A avbildas av linsen B i C. I strål-gången befinner sig en planspegel D, som kan försättas i hastig rotation kring en axel, vinkel-rät mot teckningens plan. I den utritade ställningen reflekterar D I. till konkavspegeln E, där det återkastas. Genom en i strålgången införd, halvgenomskinligt försilvrad glasplatta G avbildas spalten vid H. Befinner sig spegeln D i rotation, så har den, då det från E återkastade Fig. 2. Foucaults anordning för bestämning av ljushastigheten. Schematisk bild. — 487 — — 488 —