LJUSBEHANDLING 1. åter träffar densamma, vridits, varför den reflekterar I., som om det komme från punkten C', och ger en spaltbild vid H'. Förskjutningen av spaltbilden mätes. Då avståndet mellan D och E ej behöver vara mer än ett par meter, kan metoden även användas för att bestämma ljushastigheten i andra ämnen än luft. De första vetenskapligt utarbetade teorierna för l:s natur sågo dagen vid slutet av 1600-talet. Newton uppställde 1698 den s.k. emissions- el. emanationsteorien, enl. vilken 1. består av med stor hastighet från ljuskällan utslungade korpuskler. På grundval av denna teori lyckades Newton förklara de flesta på den tiden kända optiska fenomenen, och teorien var under hela 1700-talet allmänt förhärskande. Redan tidigare än Newton uppställde Huygens den s.k. u n d u 1 a t i o n s- el. vågteorien för 1. (1690), enl. vilken i analogi med ljudet 1. ulgöres av en longitudinell vågrörelse i ett okänt medium av utomordentligt liten täthet, den s.k. ljusetern. Teorien kunde fullst. förklara interferens- och dubbel-brytningsfenomenen. Däremot bragte l:s rät-linjiga utbredning teorien svårigheter, vilka Huygens sökte övervinna genom att uppställa den s.k. Huygens princip (se d.o.). Teorien råkade dock snart i glömska men återupptogs i början av 1800-talet och fullföljdes framförallt av Fresnel, men även av Young, Malus, Brews-ter, Arago, Poisson m.fl. Fresnel ansåg 1. vara en transversell vågrörelse i en ljuseter, bestående av småpartiklar, som voro bundna till vissa jämviktslägen medelst kvasielastiska krafter. Teorien visade sig väl återgiva de optiska fenomenen. Då i gaser och vätskor' endast longitudinella svängningar kunna uppstå, nödgades Fresnel, för att förklara ljusvågornas transver-salitet, antaga, att etern var en fast kropp. Fresnels teori var den sista i raden av de mekaniska ljusteorierna. Den undanträngdes av den elektromagnetiska ljusteorien, som 1864 grundlädes av Maxwell, och enl. vilken 1. är en elektromagnetisk vågrörelse i etern (se d.o. och Elektromagnetisk strålning). Denna teori kunde i sin urspr. form ej förklara dispersionsfenomenen. Detta lyckades först H. A. Lorentz genom införandet (1892) av elektronteorien (se d.o.), vilken sedan utvecklats framförallt av Drude, Helmholtz och Planck. Elektronerna i ett medium antagas bundna vid sina jämviktslägen genom kvasielastiska krafter. När 1. infaller i mediet, försättas elektronerna i tvungna svängningar. Intill 1900 tycktes dessa teorier vara de mest välgrundade, som över huvud förekom-mo i fysiken. Sedan dess har vid sidan av dem ställts en kvantateori för 1. genom Plancks an tagande av l:s diskontinuerliga emission och Einsteins hypotes om existensen av 1 j u s-kvanta (se Kvantateori). Den skenbara motsättningen mellan vågteorien och kvanta-teorien för 1. har den moderna vågmekaniken (se d.o. och Kvantateori) sökt bortskaffa. — Ang. mätning av 1. se F o t o m e t r i. Beträffande det av 1. mot en yta, varpå 1. faller, utövade trycket se Strålningstryck. — Litt.: P. Drude, ”Lehrbuch der Optik” (3 Aufl. 1912); O. D. Chwolson, ”Lehrbuch der Physik”, 2 (2 Aufl. 1922); K. Försterling, ”Lehrbuch der Optik” (1928); ”Handbuch der Physik”, utg. av H. Geiger och K. Scheel, 18—21 (1927—29). N.Re. 2) Lyskroppar av fasta, med veke försedda brännbara ämnen, vilka kunna brinna med lysande låga. Se Ljustillverkning. C.-A.N. Ljusbad, se Ljusbehandling 1). Ljusbehandling. 1) Med. L. (1 j u s t e r a p i, fototerapi) benämnes metoden att i medicinskt syfte utnyttja ljusets kemiskt-biologiska verkningar. Dessa äro knutna huvudsaki. till spektrums blå och violetta komponenter samt de långvågiga ultravioletta strålarna, d.v.s till ljusvågor med våglängder mellan c:a 450 och 300nn 0,ooooooi mm.). Dessa strålar förmå vid sin absorption i kroppen tränga in till hudens djupare lager (basalcellerna) och åstadkomma här ökad celldelning och därmed följ, hornbildning ävensom en inflammatorisk retning ined hudrodnad, vid starkare stråldoser blås-bildning och ytliga sårnader. Dessutom uppstår i samma cellager en reaktiv pigmentering genom avlagring av mörkfärgade s.k. melanin-korn, en process, som är att betrakta som en fysiologisk funktion av basalcellerna och som i rikt mått finnes utvecklad hos de färgade folkslagen, men hos den vita rasen genom tusenårig inverkan av klädedräkt och levnadssätt blivit i hög grad försvagad. Pigmentering-ens terapeutiska betydelse torde ha överdrivits, men otvivelaktigt är, att den tjänar som skydd mot överbestrålning. De kemiska ljusstrålarna ha vidare en starkt bakteriedödande verkan, som likväl i huden utövas endast på indirekt väg. De röda och ultraröda strålarna åter utöva endast värmeverkningar. Å organismen i dess helhet åstadkommer ljuset enl. Finsens undersökningar en allmänt exciteran de och stärkande inverkan, som man antager, genom att öka ämnesomsättningen, gynna blodkroppsnybildningen samt avlasta hjärtats arbete på gr. av den allmänna utvidgningen av hudens kapillärsystem. Solljuset nyttjades redan under antiken och medeltiden som hygieniskt behandlingsme-del, men först under 1800-talet började läkar — 489 — — 490 —