LJUSKRONA de väv, får man därför vita linjer på blå bot ten. Vid vitkopiering, som ger blå linjer på vit botten, är papperet preparerat med järnsalt och gummi arabicum, och framkallning sker i en lösning av gult blodlutsalt, som med det obelysta, oförändrade järnsaltet ger berli-nerblått. Vid sepiakopiering, som ger vita linjer på brun botten, innehåller papperet utom det ljuskänsliga järnsaltet även ett silversalt och gelatin. På de belysta ställena utreduceras finfördelat metalliskt silver, som är brunfärgat. En avart av dessa metoder är den numera knappast använda bläck kopieringen, där papperet innehåller järnsalt och tannin och som ger svarta linjer på vit botten. På helt andra principer än de föregående vilar o z a-lidkopieringen, där papperet innehåller en diazoförening, som förstöres vid belysning och som genom behandling med ammoniak-ångor kan överföras till ett organiskt färgämne. Man erhåller vid denna metod mörka linjer nå vit botten. Szl. Ljuskrona. De äldsta 1. förekomma i kyrkor, och från medeltiden bevaras praktfulla kronor, som efterbilda det himmelska Jerusalems murar och torn i en krans, som löper runt. Domen i Hildesheim äger en dylik av brons, likaså domkyrkan i Aachen. Under gotiken får 1. ett rikt accentuerat mittstycke, från vilket sido-armar utspringa i djärva kombinationer. Materialet är brons, järn el. mässing. Under renässans och barock förekomma liknande 1., där mittstycket oftast är koncentrerat till rundade former. Under 1700-talet övertager glaset i stor utsträckning den ljusreflekterande roll, som den polerade mässingen tidigare spelat. Glasprismor och nedhängande kläppar ge liv åt 1. En liknande uppgift hade väl de i järnplåt utklippta bladformer, som prydde de medeltida 1. av smidesjärn. F.H. Ljuskvanta, fys., se Kvantateori. Ljuskällor, fys. Den urspr. källan till allt ljus är alltid en ljusutsändande materiell kropp. Alltefter orsaken till ljusemissionen från kroppen skiljer man mellan 2 slags 1., dels sådana, vid vilka uppkomsten av ljuset beror av hög temp. hos kroppen (glödning, se d.o.), dels sådana, vid vilka ljusutsändningen ej härrör av kroppens temp. utan beror av andra orsaker. I förra fallet utgör energikällan till ljuset den strålande kroppens värmeenergi. Av denna art äro de vanl. förekommande 1. (solen och de andra stjärnorna, glöd- och båglampor, lågor av alla slag). Vid den andra typen av 1. är energikällan av annat slag (elektrisk energi, kemisk energi m.m.), och ljusemissionen beror på skilda fenomen, som sammanfattas under namnet luminescens (se d.o.). Ex. på 1. av denna typ äro elektriska urladdningar, lysmaskar, organismer i haven, som framkalla s.k. mareld (se Lysande organismer), m.fl. — Från de eg. 1. böra skiljas sådana kroppar, som ej i och för sig själva äro ljusalstrande utan endast återkasta ljuset från andra I. N.R-e. Ljuskänslighet, ett ämnes förmåga att upptaga energi från infallande ljus och därigenom på något sätt förändra sig i fysikaliskt el. kemiskt avseende, se Fotoelektrisk effekt, Elektriskt motstånd och F o-t o k e m i. Ang. levande organismers reaktion för ljus se Taxis, Tropism och S y n s i n-n e. Jfr F otofobi. Ljuslåga, se Låga. Ljusmässa, se Kyndelsmässa. Ljusnan, älv i Härjedalen och Hälsingland, upprinner på Skarsfjället vid norska gränsen och flyter i s.ö. huvudriktning förbi Hede, Sveg, Ljusdal och Bollnäs till mynningen vid Ljusne, 11 km. s. om Söderhamn. Flodområde 19,820 kvkm.; längd 440 km.; medelvatteneffekt inom området 937,000 hkr.; utbyggd effekt 31,600 hkr. I övre delen av loppet genomflyter L. sjön Lössen och i nedre delen flera sjöar, bl.a. Örsjön, Varpen, Bergviken och Marman. Bland biflödena märkas i övre loppet Miltån (670 kvkm.), som bildar det imponerande Miltåfallet (17 m.), Härjån (2,160 kvkm.) från s. Härjedalen, Vemån (1,020 kvkm.) och Hoan (1,100 kvkm.) samt längre ned Lean (1,220 kvkm.) från sjöarna Hennan och Storsjön samt Voxnan (3,710 kvkm., längd 200 km., medelvatteneffekt inom området 69,000 hkr., utbyggd effekt 1,500 hkr.), som kommer från Orsa finnmark och mynnar i Varpen. De största fallen äro Långforsen, Krokströmmen, Abborr- och örastupen (tillsammans 58 m. fall på 9 km., 77,900 hkr. medelvatteneffekt), Storåströmmen (14 m., 20,000 hkr.), Laforsen (21 m., 33,200 hkr.), Ar-bråströmmarna (22 m., 41,500 hkr.), Röstebo-och Broddlägerströmmarna (32 m. på 6 km., 61,700 hkr) och Ljusneforsarna (31 m. på 8 km., 76,600 hkr.). Fallen äro endast i ringa utsträckning utbyggda. Största anläggningarna äro Höljebro i Ljusneströmmarna (13 m., 9,500 hkr.), Arbråströmmarna (5,700 hkr.), Bergvik (5,300 hkr.) och Lottefors (3,000 hkr.). Inom L:s flodområde fanns 1930 2,132 km. flottleder, i vilka 24,300,000 stycken flottgods transporterades (större antal än i någon annan sv. flod). Kungs-ådra finnes i L. från Särvån, i Voxnan från Gryckån. — Litt.: ”Förteckning över Sveriges vattenfall. 48, L.” (1919, 1923, 1924). — Bilder se pl. vid art. Hälsingland. S.E-s. Ljusnan, frisinnad tidn. för Hälsingland, uppsatt i sept. 1912 av John Larsson, utkommer 3 gånger i veckan i Bollnäs; red. är P. Sköld. H.E. — 499 — — 500 --