LLOYD OF DOLOBRAN varlig kris, när de internationella förvecklingar upprullades, som snabbt ledde till världskriget. Invasionen i Belgien och den allmänna krigsstämningen gjorde hastigt den forne pacifisten till förespråkare för ett energiskt krig. Som finansminister hade han först att finansiera kriget, som ammunitionsminister (maj 1915—juni 1916) att förse de ständigt växande arméerna med vapen och ammunition, som krigsminister (juni—dec. 1916) att organisera vissa sidor av krigföringen. Med Rumäniens svåra nederlag m.m. sökte L. motivera inrättandet av ett krigs-kabinett — utan Asquith — för att leda kriget med större energi. Förslaget ledde till en kabinettskris, sedan en tidn.-artikel, som ansågs inspirerad av L., ytterligare försvårat samarbetet mellan Asquith och L. Asquith erbjöd honom att ingå i en ny ministär, men L. vägrade på gr. av villkoren, och Asquith misslyckades då att vinna tillfredsställande stöd från de konservativa. L. fick då, som han säkerligen från början hoppats, uppdraget att bilda ny ministär, sedan även Bonar Law misslyckats. Asquith vägrade efter någon tvekan sin medverkan. — Som premiärminister ställdes L. inför oerhörda uppgifter. Makten koncentrerades hos honom och hans kolleger i krigskabinettet. Han lyckades genomföra en enhetlig ledning av ententens krigföring (maj 1918) och vinna U.S. A:s mera aktiva medverkan i kriget; framförallt förstod han upprätthålla modet hos de stora massorna. n/ii 1918 kom centralmakternas kapitulation. — Sedan L. upplöst underhuset och vunnit en säker majoritet för sin koalition (dec. 1918), stod han inför uppgiften att föra Englands talan vid fredskonferensen i Versailles. Hans hätska antityska propaganda under kriget och i valrörelsen underlättade ej uppgiften att åvägabringa en förnuftig fred. Clemenceaus franska nationalism och den engelska pressens antityska agitation försvårade hans försök att stödja Wilsons mera försonliga politik. — Ar-betarstrejker och ”dåliga tider” beredde Englands regering svåra bekymmer under åren efter kriget. En ny social reformpolitik måste avbrytas på gr. av finansiella svårigheter. Regeringens popularitet sjönk hastigt, L:s många konster till trots. Irländska frågan blev allvarligare än någonsin. L. ville gå irländarna till mötes men stötte då bort de konservativa. Med mycken reklam igångsatta statsmannakonferen-ser vid olika badorter ställde L:s personlighet i stark belysning men medförde få förändringar i den internationella situationen. För initierade iakttagare framstod han alltmer som en opportunistisk förvandlingskonstnär, som ingav misstroende, när förtroende framförallt var av nöden. Engelsk diplomati blev alltmera motsä gelsefull och förhållandet till Frankrike allt sämre. I okt. 1922 beslöto då de konservativa att lämna koalitionen, varefter L. omedelbart resignerade. Han hade då varit engelsk minister utan avbrott i nära 17 år, år, fyllda av stora händelser och beslut. — I oppositionsställning sökte L. åter förena sig med liberalerna kring Asquith. Hans principlösa, opportunistiska program (i jordfrågan och arbetslös-hetsfrågan) och hans egocentriska, maktlystna personlighet ingåvo emellertid misstroende i vida kretsar. Hans stora taktiska skicklighet och hänsynslöshet, hans rika valfonder och stora makt över en rad liberala tidn. kunde ej neutralisera detta misstroende. När Asquith 1925 flyttade till överhuset som Lord Oxford, blev L. emellertid underhusliberalernas ledare. En manöver under kolstrejken 1926 skilde honom från många liberaler. Trots alla ansträngningar blev det liberala partiet alltmera splittrat. Valet 1931 blev en katastrof för L:s ställning. L., som haft de mest skilda ståndpunkter i tullfrågan, uppträdde då som frihandlare. Det liberala partiet var splittrat i 3 olika grupper; L:s grupp vann blott 4 mandat. — L. har sedan många år gjort en ganska omstridd insats som förf, till internationellt spridda tidn.-artiklar. Som talare är han en mästare, när det gäller att fånga en stor publik. Få av hans tal göra däremot intryck vid läsning. Genom övertalningsförmåga och personlig charm är L. en skicklig underhandlare. L:s ”War memoirs” ha utkommit 1933. — Litt.: ’ H. du Parcq, ”Life of D. L. G.” (1915); H. Spender, ”The Prime minister, D. L. G.” (1922); E. T. Raymond, ”Mr L. G.” (1922); J. M. Robertson, ”L. G. and liberalism” (1923); Ch. Mallet, ”Mr L. G.” (1930). Gg A. Lloyd of Dolobran [låid av dåTabran], George Ambrose (Lloyd), sedan 1925 baron, engelsk politiker (f. 1879). Efter resor i Burma, Indien, Tibet, Egypten och Marocko blev L. 1905 attaché vid brittiska beskickningen i Konstantinopel, fick 1908 i uppdrag att undersöka möjligheterna för Englands handel i Turkiet, Mesopotamien och vid Persiska viken, tjänstgjorde under världskriget bl.a. i Egypten och vid arabarmén i al-Hidjaz, var 1918—23 guvernör i Bombay och 1925—29 high com-missioner i Egypten och Sudan, från vilken post han nödgades avgå på gr. av sitt motstånd mot de av den engelska regeringen under Mac Donald föreslagna eftergifterna åt det egyptiska nationalistpartiet. 1910—18 och 1924—25 var han konservativ led. av underhuset. G.O-r. Lloyd’s, sammanslutning av engelska assura-dörer. Namnet härleder sig från Edward Lloyd, som under slutet av 1600- och början av 1700- — 511 — — 512 —