LODJURET är något mindre än L. lynx och har längre, brunaktigt silvergrå päls, samt r ö d 1 o n, L. rufa, som om sommaren har röd, om vintern brungrå päls. S u m p 1 o n el. d j u n g e I k a t-t e n, L. chaus, som förekommer i större delen av Afrika samt v. och s. Asien, har en kropps-längd av 90 och en boghöjd av 35—40 cm. Genom kortare ben, svagt utbildade örontofsar och gulgrå till gråbrun, mörkt tvärbandad fäll erinrar den om vildkatten. H.B-n. Lodjuret, lat. Lynx, stjärnbild på n. himlen, mellan stjärnbilderna Kusken {Auriga) och St. Björnen {Ursa major), rcktascension Gf—9f, deklination +33°—+62°, innehållande o. 50 stjärnor ljusare än 6:e storleken; dess ljusstarkaste stjärna är av storleken 3^30. M-t. Lodlina, se Lödning. Lodlinje, lodrät linje, kallas i en punkt på jordytan en linje, vars riktning angives av en genom punkten gående tråd, i vilken ett i vila varande lod (se d.o.) är upphängt. Ett mot 1. vinkelrätt plan är ett horisontalplan. N.B-e. Lodmaskin, sjöv., se Lödning. Lödning, mätning av havs el. sjöars djup, kan ske medelst direkta el. indirekta metoder; en enstaka 1. benämnes även 1 o d s k o 11. Vid metoder för direkt I. mätes djupet med användande av ett lod av metall, vanl. bly el. järn, som nedsänkes till bottnen med en lina, I o d 1 i n a n. När lodet nått botten, halas linan in, och dess utlupna längd bestämmes. På mindre djup användes handlod, på större användas lodmaskiner. Handlodet utgöres av ett 0,5 m. långt, blyfyllt järnrör, fästat till en o. 100 m. lång smäcker lina. Lodet hyvas (utkastas) för hand, varpå lodhyvaren med lodet i botten sträcker linan och avläser djupet i lodlinan, på vilken finnes vid 2, 4, 6 och 8 meter ett märke, resp, vitt, blått el. rött flaggduksmärke el. lädermärke, samt vid 10 m. en knut, vid 20 m. två knutar o.s.v. Den i lodmaskiner begagnade lodlinan består vanl. av stålwire el. pianosträng, upplindad på en winschtrumma, från vilken linan löper över ett hjul med känd omkrets samt försett med ett räkneverk, vars visare angiva, hur många varv hjulet gått runt, medan lodet gått från vattenytan till bottnen. Lodmaskinerna äro vanl. så inrättade, att lodlinan, när den löper ut, spänner en fjäder. När lodet träffar bottnen, slaknar linan; fjädern sammandrager sig och verkar på en broms, så att linan upphör att löpa ut. När djupet uppgår till 3—400 m. el. mer, blir näml, vattnets friktion mot lodlinan så stark, att det är svårt att känna, när lodet tar botten. På lodets undersida finnes vanl. en urtagning, som fylles med talg. Häri fastna delar av bottenlaget, och man kan därav fastställa, dels att lodet nått havsbottnen, dels dennas beskaffenhet. — För att undgå de stora svårigheter, som vidlåda di rekt 1. på större djup, ha en mångfald apparater för indirekt 1. prövats; de enda, som f.n. torde äga större praktisk betydelse, äro Thomsonlodet och ekolodet. T h o m s o n 1 o-d e t är grundat på Boyle-Mariottes lag, enl. vilken en viss massa av en gas upptar en rymd, som är omvänt proportionell mot det tryck, som gasen utsättes för. Om ett i ena änden slutet rör, fyllt av luft, nedsänkes till havsbottnen, intränger vatten i röret och sammanpressar luften i detta. Då trycket under vattenytan växer mycket nära i samma proportion som vattendjupet, behöver man endast bestämma, till vilken volym luften i lodröret sammanpressats, för att kunna fastställa trycket vid havsbottnen och därmed djupet. Den engelske fysikern Sir William Thomson (sedan Lord Kelvin) använde ett glasrör, invändigt beklätt med rött silverkromat, vilket blir vitt, när det utsättes för vatten. Den del av röret, som efter 1. alltjämt förblivit röd, anger den av bottentrycket sammanpressade luftmassans volym, och genom att jämföra denna med hela rörets längd kan man bestämma djupet. Thomson- Ekolodning. — 531 — — 532 —