LOGI Rafaels loggior i Vatikanen. Logi, Loge [lå'-] (eg.: låga), isl. myt., enl. Ynglingatal son till Fornjot (se d.o.) och enl. en senare källa bror till Kåri och Hlér. I Ynglingasagan är han däremot son till den finske konungen Agne. — Namnet L. bär också i sagan om Tors färd till Utgårdaloke den man, som blir Tors överman i kappätning. E.H. Logi [lofi', låfi'] (fra. logis), tillfällig bostad, härbärge, husrum. Jfr Corps de logis. — Logera [-Je'ra], härbärgera, inhysa; bo (tillfälligt), inhysa sig. Lo'gia Jesu (av grek. lo'gion, plur. lo'gia, sentens, profetord, orakelspråk) kallas vanl. en samling korta Jesusord, av vilka vart och ett inledes med ”Jesus sade ...” och som anträffats på två papyrusblad i Oxyrhynchos i Mellan-Egypten. Några av dessa ord äro utan parallell i N.T., och deras äkthet är ej alldeles uteslu ten. — I vidare bemärkelse kallas alla i evang. upptagna, korta och i sig slutna Jesusord L. J. Allmänt antages, att de tre första evangelisterna ha använt en gemensam källa, huvudsaki. bestående av Jesusord, den s.k. Logiakällan. — Litt.: ”Neutestamentliche Apokryphen”, utg. av E. Hennecke (2 Aufl. 1924); A. Harnack, ”Sprüche und Reden Jesu” (1907); G. Dalman, ”Några Jesu ord på modersmålet” (1922); R. Bultmann, ”Geschichte der synoptischen Tradition” (2 Aufl. 1931). A.J.F. Logi'k [lå- el. lo-] definieras vanl. som ”läran om det rätta tänkandet”, d.v.s. läran om villkoren för att en tankegång el. en argumentering el. en bevisföring är logiskt korrekt, vil ket den är, om den har en slutsats, som ”följer av” förutsättningarna, d.v.s. om förutsättningarna icke kunna vara sanna, utan att slutsatsen också är sann. Till ett logiskt korrekt bevis höra alltså en el. flera förutsättningar, vilkas sanning betraktas som given (varför det är meningslöst att kräva bevis för alla påståen den), och en slutsats, vars sanning kan härledas av förutsättningarna. De satser, som uppträda i bevisen, kallas omdömen (se d.o.), och läran om omdömena utgör därför ett av l:s huvudområden. Då omdömena alltid innehålla begrepp, blir läran om begreppen ett annat huvudområde inom 1. Slutl. utgöres l:s 3:e och viktigaste huvudområde av läran om slutsatserna, vilken handlar om de olika slutsats- och bevisformerna och om reglerna för deras konstruktion. F.ö. har man — särsk. i äldre tid — ofta skilt mellan materiell 1. och formell 1., i det att man vid varje tankegång el. varje omdöme kan skilja mellan det, som de behandla, d.v.s. deras material el. innehåll, och deras struktur el. form, d.v.s. det sätt, varpå innehållet är ordnat inom omdömet el. tankegången. Omdömet ”Sokrates är en människa” handlar således om individen Sokrates och klassen människor, men det är av samma form som omdömet ”Platon är en filosof”, som handlar om individen Platon och klassen filosofer. Den gemensamma formen för dessa två omdömen uttryckes i allm. med schemat ”S är P”, där S och P äro variabla, d.v.s. tecken el. symboler, för vilka man kan sätta olika värden, ss. t.ex. ”Sokrates” el. ”Platon” och ”människa” el. ”filosof”. Då den logiska riktigheten av en tankegång emellertid icke beror på dennas innehåll utan blott på de däri ingående omdömenas former, har 1. principiellt blott med de logiska formerna att göra, och man förstår därför numera med ordet 1. blott formell 1., medan den materiella l:s område fördelats bland andra discipliner, t.ex. fackvetenskaperna, kunskapsteorien m.fl. Med en viss rätt kan man betrakta A r i stote 1 e s som l:s grundläggare, i det att han upp täckte och noga undersökte de s.k ”syllogis-merna”, d.v.s. formerna för slutsatser från två omdömen av formen ”S är P” till ett tredje omdöme av samma form, t.ex. ”alla M äro P” och ”alla S äro M”, alltså: ”alla S äro P". Alla dessa slutsatser kunna emellertid betraktas som specialfall av den mera generella slutsatsformen: ”Om omdömet p är sant, så är omdömet q sant”; "p är sant”, alltså: ”q är sant”, vilket framhölls av stoikerna. Utifrån denna grundval sökte man genom hela medeltiden — 547 — — 548 —