LOHENGRIN Logisk [lå'-] betecknar dels vad som hör under logiken (se d.o.), dels vad som överensstämmer med de logiska satserna. J.J. Logi'sm [lå-], betecknar dels en förment övervärdering av det logiska tänkandets betydelse för verklighetskunskapen, dels den filosofiska åsikten, att de ämnen, logiken (se d.o.) behandlar, utgöra ett självständigt, av naturvetenskaperna och psykologien oberoende, ideellt område inom den samlade metafysiska realiteten. J.J. Logisti'k [lå-], en genom användning av al-goritmiska (se Algoritm) symboler utformad matematisk metod till behandling av logiska problem, varigenom man eftersträvar en reduktion av den rena matematiken (se d.o.) till formell logik (se d.o.) i den meningen, att alla matematiska begrepp definieras endast med hjälp av logiska begrepp och alla matematiska grundsatser härledas från logiska satser. L. har utvecklats främst av engelsmännen Russell och Whitehead (se dessa), sedan man inom mängdläran upptäckt ett antal logiska motsägelser, antinomier, vilka gjorde ett ingående studium av matematikens grundvalar aktuellt. Jfr beträffande dessa motsägelser även art. I n t u i-t i o n i s m 2) och B r o u w e r. J.J.;H-r. Logogra'fer, hos Herodotos och Thukydides (se dessa) förekommande benämning på föregångare och kolleger, vanl. i polemiskt sammanhang. Termen har därefter använts som sammanfattande benämning för de äldsta grekiska historiska prosaförf. I.H. Logogry'f (till grek, logos, ord, och grifos, gåta), ordgåta, där man skall gissa såväl ett huvudord som de småord, vilka kunna erhållas genom olika kombinationer av i huvudordet ingående bokstäver. W.N. Logos (grek., tal, ord, tanke, förnuft), i grekisk filosofi, i sht i Stoan, benämning på verklighetens yttersta grund och innersta väsen, den gudomliga kraft, som genomtränger och gestaltar världsalltet och på samma gång är människans högsta och karakteristiska egenskap. I den hellenistiska religionsfilosofien blev 1. principen för den gudomliga uppenbarelsen i världen och identifierades ibland med vissa guda-gestalter, t.ex. Hermes och Tot. — I Joh. evang. proklameras Jesus Kristus ss. den eviga 1., förmedlaren av världsskapelsen, bäraren av uppenbarelsen (”ljuset”) och frälsningen. Här förena sig judiska tankar om ”visheten” och ”ordet” med 1.-begreppet, som i detta sammanhang ger uttryck åt en praktisk religiös värdering av den historiske Jesus ss. den enastående, den ab-solute Gudsuppenbararen. — Snart utvecklade sig emellertid den urkristna 1.-tanken i spekulativ riktning, först hos de s.k. apologeterna (se Apologetik), och utbildades till en ”l.-kris tologi”, som sysslade med de metafysiska frågorna om det gudomliga och det mänskliga i Jesus och om Sonens förhållande till Fadern från evighet, problem, som intill våra dagar ha framkallat våldsamma strider i kyrkan. — Litt.: G. Aulén, ”Dogmhistoria” (2 uppl. 1927). A.J.F. Logos, tysk filosofisk tidskr., grundad av H. Rickert 1910, utg. av R. Kröner, avser särsk. att främja och vidarebilda idealistiska tankeriktningar. N.A. Logrono [lågrå'nå], huvudstad i prov. L. (5,041 kvkm., 207,336 inv.), Spanien, vid Ebro Palatsfasad från 1700-talet i Logrono. och järnvägen Saragossa—Bilbao; 34,186 inv. (1931). L. är centrum för vinodlingen på Rioja-slätten. Handel med vin, olja och konserver. M.P. Lo-han, religionsv., se A r h a t. Lohede, hed s. om Danevirke (se d.o.), i Schleswig, bekant som valplats för slaget vid L. 1261, där drottning Margareta Sambiria besegrades och togs till fånga jämte sin son konung Erik Klipping av hertig Erik av Sönderjylland och hans allierade. B. Lohengrin [lä'øn-], medelhögtysk dikt från o. 1290 med utgångspunkt i stamsägner om Kle-ves, Brabants och Lothringens furstehus, sägner om Henrik Fågelfängaren och diktningen om Graal (se d.o.). Hjältens namn är identiskt med Garin le Loherain (G. lothringaren), hjäl - - 553 — — 554 —