LOKALTID ”Handbuch der physiologischen Optik” (1856— 66); W. Wundt, ”Grundzüge der physiologischen Psychologie”, 2 (1874); K. R. Geijer, ”Hermann Lotze’s lära om rummet” (i ”Sv. tidskr.”, 1880). D.R. Lokaltid, se Tid. Lokalt veto. Avgörande inflytande på rus-drycksförsäljningens tillvaro resp, villkor inrymmes åt medborgarna inom ett större el. mindre område vid metoden 1. v., då de röstberättigade inom en kommun el. ett län (”läns-veto”) el. inom ett annat område äro tillförsäkrade rätt att genom beslut av områdets representation (”kommunalt veto”) el. genom direkt folkomröstning (”lokalt veto”) med bindande verkan utfärda förbud mot el. begränsning i försäljningen. L. v. har betraktats ss. ett medel för successiv ”torrläggning” av större områden och ss. förberedelse för ett fullst., riksomfattande rusdrycksförbud. Tanken på 1. v. synes tidigast ha uppkommit i U.S.A. (local option). I varje fall kom 1. v. till användning omväxlande med totala delstatsförbud i åtskilliga av delstaterna där före totalförbudets införande 1919. I Canada, Skottland, Norge, Australien etc. har 1. v. jämväl kommit till användning. I Sverige var 1. v. länge en av nyk-terhetsvännernas främsta programpunkter. Den av K. Staaffs 2:a regering 1911 tillsatta s.k. nykterhetskommittén hade som sin ena huvuduppgift att ”skyndsammast möjligt utarbeta nödiga bestämmelser för genomförande av 1. v. för försäljning och utskänkning av brännvin, vin och öl”. Förslag till ny rusdrycksförsälj-ningsförordning, omfattande även 1. v., framlades jämväl av kommittén 1914. Förslaget framfördes motionsvis vid riksdagarna 1914, 1915 och 1916 och antogs varje gång med smärre modifikationer av A.k. Det föll emellertid varje gång på F.k:s motstånd och stannade jämväl utanför det beslut, som ledde till 1917 års nya förordning om försäljning av rusdrycker. Th.Dn. Lokaltåg, järnvägståg, som, till skillnad från fjärrtåg, särsk. äro avsedda att tillgodose den lokala trafiken mellan närliggande samhällen, vilka betinga tätare tågförbindelser. E.R.S Lokasenna (isl., ”Loketrätan”), en av de s.k. gudasångerna i den äldre Eddan, skildrar, hur Loke på ett gästabud hos havsguden Ägir överöser den ena efter den andra av gudar och gudinnor med de grövsta smädelser för feghet, resp, okyskhet m.m. Då Tor anländer, får även denne sin del, men av fruktan för gudens hammare avlägsnar sig Loke slutl. ur dryckessalen. Framställningen är utpräglat dramatisk. Avsikten med dikten tycks huvudsaki. ha varit att roa; verkliga myter torde långt ifrån alltid ligga till grund. Versslaget är Ijoöahåttr (se d.o.). E.H. Lo'kativ, språkv., se Kasus. Lokatt, se Lodjur. Loke (sannolikt en kortnamnsbildning med diminutivsuffixet k, snarast till det västnor-diska gudanamnet Loptr och möjl. även L6-darr; kanske bör också jämföras det östnordiska vättenamnet Locke, som möjl. sammanhänger med locke, spindel; jfr även nedan), nord, myt., en av de egendomligaste och intressantaste gestalterna i fornvästnordisk mytologi. Han var enl. somliga källor son till Farbaute (”den farligt slående”, väl: blixten el. stormvinden) och Loke och Sigyn. Detalj av skulpterat kors vid Gosforth, Cumberland. Laufey (”lövön”) el. Nal (”barrträdet”) och gift med jättinnan Angerboda (”sorgbringers-kan” el. dyl.), med vilken han hade den hemska avkomman Midgårdsormen, Fenresulven och Hel; hans bröder voro Helblinde (”den mörka döden” el.dyl.) och Byleipt (till isl. leiptr, glans), sannolikt till en del jämförelsevis unga kombinationer. Som hans andra maka nämnes Sigyn (se d.o.). — L. hör på sätt och vis till jättarnas släkt men uppträder oftast bland asarna, nära förknippad än med Oden och än med Tor, i vilkas öden och äventyr han tager en verksam del, dels som skadegörare och dels som hjälpare. I tidernas morgon ingick han fostbrödralag med Oden. Han bispringer Tor att hos jätten Trym återfå den stulna hammaren, han följer Tor på dennes äventyrliga färd till Utgårdaloke, han bringar Idun i jättevärldens våld men tvingas av Tor att föra henne åter till Asgård o.s.v. Ofta nämnes han samman med Oden och Höner, och det var i deras sällskap, som han lyckades få dvärgen Andvare att utlämna sitt guld med den olycksbringande — 563 — — 564 —