LOPEZ visning. Trots denna enleverade han en råd-mansdotter från Madrid, gifte sig med henne och bosatte sig i Valencia 1588. Kort därefter tog han värvning på Filip II :s stora armada. blev förunderligen räddad och återkom till Valencia. Hans hustru dog 1595. L. gifte om sig, bosatte sig i Toledo 1604 och i Madrid 1610. Då efter ett par år såväl den älskade sonen Carlos som L:s andra hustru dog, gick han in i det andliga ståndet, vilket ingalunda betydde slut på kärleksäventyren. Hans sista år för-dystrades av nya sorger, för vilka han fann en tröst i medvetandet, att han var sitt folks idol. Hans begravning var en nio dagars sorge-fest för hela det spanska folket. — L:s alstring är ofantlig. Hans lyrik och epik jämte några avh. fylla 21 vol., hans utg. dramatiska verk (i en uppl. 1604—47) 25 vol. Han har själv uppgivit, att han förf. 1,500 komedier, en siffra, som givetvis är avrundad uppåt; dessutom skrev han c:a 400 autos (ett 50-tal i behåll), åtskilliga loas och entremeses. De sista åren skrev han stundom tre treaktsdramer i veckan. I denna massproduktion kan ej allt vara fullödigt, men i det, som bevarats, finnes tillräckligt av mästerverk för att tillförsäkra L. platsen som Spaniens störste lyriker och en av världslitteraturens största dramatiker. L:s lyrik — sonetter (nära 3,000), romanser, ekloger, epistlar m.m., till stor del upptagna i ”Romancero general” men också delvis inflätade i hans dramer — har först på sista tiden tillbörligt uppskattats (se A. Altschul i ”Zeitschrift für romanische Philologie”, 51, 1931). Den rör sig i glänsande stanser om kärlek, kvinnlig skönhet, naturens och lantlivets ljuvlighet, vänskap, det husliga livets skiftningar (sonen Carlos’ död) m.m. I dramat ”bar L. spiran”, ss. Cervantes, sedermera L:s vedersakare, säger. Efter Encina (se denne) och hans efterföljare är L. det spanska dramats fullkomnare. Händelseförloppets fyndiga, ej alltid psykologiskt motiverade, framställning, fantasiens yppighet, blandningen av tragik och komik, den senare förmedlad av den av L. införda gracioson (se d.o.), språkets glans och friskhet äro de mest karakteristiska dragen i L:s dramer, och de betingade främst hans oerhörda framgång hos publiken, vars bifall drev den med denna kongeniale L. till ständigt förnyade ansträngningar. L:s dramer, på vers och i tre akter (jornadas), beröra alla livets förhållanden. På religionens område behandlas t.ex. i ”La limpieza no manchada” (”Den obe-fläckade avlelsen”) den hel. Birgitta, som L. tydligen trodde vara tyska. L:s historiska dramer behandla skilda tider av Spaniens historia, bl.a. Amerikas upptäckt i ”El nuevo mundo” (med allegoriska personager), el. utomspanska hän delser, ss. grymheterna vid hovet i Ferrara i ”El casiigo sin venganza” (”Straff, ej hämnd”), samma ämne som i Byrons ”Parisina”, vari ss. i andra L:s dramer en stark rättskänsla tar sig uttryck. Bland karaktärs- el. sededramerna finnas L:s mest glänsande och kvickaste verk: ”El acero de Madrid” (sv. övers. ”Järnvattnet i Madrid”, 1907, med inledning av K. A. Hagberg) om en flicka, som bedrar sin far och sin duenna med en föregiven läkare, som föreskriver brunnsdrickning; den skarpt satiriskt ”Di-neros son calidad” (”Pengar göra mannen”), kvinnosatiren ”El mayor imposible” (sv. övers. ”Det omöjligaste av allt”, d.v.s. alt vakta en kvinna; uppförd i Stockholm 1901), den delvis självbiografiska ”El premio de bien hablar” (”Vältalighetspriset”). L. bekämpade tidens stilförkonstling i strid med Gongora (se denne och C u 11 e r a n i s t e r), var dock vän av vitsar och concetti (se d.o.), som han inlägger ofta redan i sina titlar, ss. ”Den förnuftige galningen”, ”Den fula skönheten” o.s.v. Bland karaktärer, som man särsk. behåller i minnet, äro koketta, listiga, munviga snärtor, men också sköna, älskvärda, ofta modiga och handlingskraftiga kvinnor; dem har han tecknat con amore. Det utomordentligt rika stoffet i L:s dramer har i stor utsträckning utnyttjats av andra, i sht av L:s egna landsmän, men även t.ex. av Rotrou, Corneille, Molière och framförallt Grillparzer, som också skrivit en avh. om L. Som epiker och prosatör är L. ej någon stor mästare. Hans prosaroman ”Dorotea” har betydelse genom det självbiografiska innehållet och de inströdda dikterna; hans komiska epos ”Gatomaquia” (”Kattkriget”) är en kuriositet. I yngre år skrev L. en herderoman ”Areadia”, i den traditionella stilen; hans senare verk i denna genre, ”Los pastores de Belén” (”Herdarna i Betlehem”), tillägnat sonen Carlos, är en älskvärd, enkel berättelse med vackra inströdda dikter. Bland uppl. av L:s verk må nämnas ”Coleccion de las obras sueltas” i 21 bd (1776—79), ”Come-dias escogidas” och ”Poesias” (i ”Biblioteca de autores espanoles” 24, 34, 41, 52 samt 16, 35, 36, 52), ”Teatro escogido”, utg. av E. de Ochoa (1838). Av spanska akad., utgives sedan 1890 en uppl. av L:s dramer (hittills 13 bd). 7 dramer äro övers, till danska av E. Gigas (1917 ff., med förträfflig inledning). — Litt.: K. Vossler, ”L. de V.” (1932). J.V. Lopez [lå'päs]. 1) Carlos Antonio L., paraguayansk diktator (1790—1862), blev efter d:r Francias (se denne) död den ledande mannen i Paraguay, president från 1844, i verkligheten diktator. L. arbetade med kraft och framgång på landets materiella uppsving och öppnade — i motsats till Francia — landet för — 615 — — 616 —