LOPPÖRTSLÄKTET Människoloppa, Pulex irritans, hona och hanne. Stark förstoring. Efter Ward. stor och starkt uttänjbar. Äggen, som äro ovala och vitgula, läggas oftast i golvspringor, i sopor och avfall o.d. i människoboningar och djurnästen. På dylika ställen leva ock larverna, som icke äro parasiter utan livnära sig av exkre-menter och allt slags avfall från värddjuren. Larverna äro långsmala, cylindriska och vit-aktiga samt utan ögon och ben. Ss. fullväxta spinna de sig en kokong, inom vilken de förpuppas. — O. 500 arter äro hittills kända, därav ett 20-tal svenska. De i Sverige allmännaste arterna äro männis k oloppan (Pulex ir-ri'tans) och hundloppan (Ctenoce'phalus canis), av vilka åtm. den förra är kosmopolitisk. Många arter äro bundna till ett visst värddjur, andra hemsöka flera olika sådana. Flera lopparter spela en utomordentlig roll ss. överförare och spridare från råttor till människan av smittämnet till pesten. I Orienten har i sht Larv (överst) och puppa av loppa. Stark förstoring. råttloppan (Xenopsy'lla che'opis) en stor betydelse härutinnan. — Det bästa bekämpningsmedlet mot I. är iakttagande av den största möjliga renlighet. Tvättning av golven med utspädd karbolsyra har god desinficerande verkan. — Litt.: A. Tullgren, ”Våra insekter ss. sjukdomsspridare” (1918); I. Trägårdh, ”Hemmens skadegörare” (1932). S.Bgtn. Loppörtsläktet, Pulica'ria, av fam. korgblommiga växter, undergrupp Inuli'nce, omfattar o. 30 arter, huvudsaki. i Medelhavsområdet. I s. Sverige förekommer här och där på fuktiga ställen P. (1'nula) vulga'ris (P. prostra'ta; Inu-la pulicaria), 1 o p p ö r t, en 1-årig, 1—3 dm. hög, grenig, finluden, illaluktande ört med ensamma el. i kvast samlade, gulblommiga korgar med upprätta, korta strålblommor. A.V-e. Loqma'n, arabisk sagogestalt, se L u k m a n. Lorain [lå'réln], stad i Ohio, U.S.A., vid Black rivers mynning i Eriesjön, 43 km. v. om Cleveland; 44,512 inv. (1930). över L. försiggår en betydande skeppning av kol, spannmål, trä och järnmalm (jfr Eriesjön). Stor järn-, stål- och maskinindustri; skeppsvarv. J.C. L’orange [-ra'gs], Hans Peter, norsk militär (1835—1907), officer vid inf. 1856, överste 1891, generalmajor och chef för generalstaben 1894, generallöjtnant 1899, avsked 1903. L. tjänstgjorde ss. major vid norska jägarkåren i Stockholm 1885—88, var från 1897 kommenderande general och från 1899 chef för arméstyrelsen. E.Bz. Lorantha'ceæ, formrik, huvudsaki. tropisk växtfam. av ordn. Santala'les bland koripetaler-na, med o. 15 släkten och ett stort antal arter, utgörande buskartade halvparasiter med motsatta, helbräddade, läderartade blad, regelbundna, 2—3-taliga blommor, foder- el. kronlikt hylle, enrummigt, undersittande fruktämne och bär el. stenfrukt. Fröämnena sammanväxa med fröfästena och fruktämnesväggen till en sammanhängande parenkymmassa, i vilken embryosäckarna ligga inbäddade. Näringsupptagandet ur värdväxten sker genom egenartat utbildade haustorier. De viktigaste släktena äro Lora'n-thus och Viscum (se Mistel). O.Gz. Lorca [lå'rka], stad i prov. Murcia, Spanien, vid Sangonera; 74,696 inv. (1920). Ylle- och läderindustri, tillverkning av sprängämnen och kemikalier, över gamla staden höjer sig ett moriskt kastell. Tack vare konstbevattning äro L:s omgivningar mycket fruktbara. M.P. Lorck, Carl Julius, norsk målare (1829 —82), studerade i Düsseldorf och tog där starka intryck av Tidemand. Påverkad av tyska genremålare visar han sig i sina skildringar från den norska kustbefolkningens liv. L. är täml. osjälvständig, men hans bilder visa en frisk och harmlös uppfattning av vardagslivet. Han är representerad i bl.a. Nationalmuseum, Stockholm. M.Bjn. Lord [läd] (eng., av angelsax. hlåford, bröd-utdelare), betecknade urspr. den, som stod i spetsen för ett hushåll, husets herre, och brukades sedan under feodaltiden ss. beteckning för en länsherre, som innehade län direkt från kronan, varav det nuv. bruket som adelstitel härrör sig. I modern engelska användes 1. dels ss. titel och dels ss. appellativ i betydelsen ”herre, härskare” (t.ex. om konungen; också i religiöst — 619 — — 620 —