LORIENT Indien. De äro utpräglade trädfåglar, som livnära sig av bär och frön. När de vila, hänga de liksom fladdermössen med huvudet nedåt. En art, blåkronan, L. ga'lgulus, som är övervägande gräsgrön med en ultramarinblå fläck på hjässan, hålles ofta i bur. Y.Ln. Lorient [låriä'], stad och krigshamn i dep. Morbihan, Frankrike, vid en vik av Atlanten; 42,853 inv. (1931). L. är fästning och präglas av örlogshamnen med dess anläggningar. L. har sjökrigsskola, hydrografiskt inst., navigations- och fiskeriskola. Trafiken på handels-hamnen är föga betydande. Sardinfiske, konservfabriker; kaolinbrott. M.P. Lorii'næ, se Loripapegojor. Lorilika halvapor, en fam. halvapor (se d.o.). Loripapegojor, Lorii'næ, underfam. av fam. penseltungade papegojor (se d.o.), ha en med trådformade papiller besatt tunga. Födan består av mjuka frukter samt av honung. De förekomma med ett hundratal arter i Australien, Nya Guinea samt på de polynesiska och ostindiska öarna. L. äro livliga fåglar, som leva tillsammans i stora skaror. B e r g 1 o r i n, Trichoglo'ssus novæ-holla'ndiæ, samt ä r kelo r i n, Lo'rius domicedla, äro omtyckta burfåglar. Y.Ln. Loris-Melikov [lå'-mjeTikaf], Michail Ta-rielovitj, greve, rysk militär och statsman av rysk-armenisk börd (1825—88), utnämndes efter glänsande karriär på de militära (intagandet av fästningarna Ardagan och Kars 1877) och administrativa områdena 1879 till generalguvernör i Charkov för att bekämpa den där utbrutna revolutionära rörelsen. L.-M. förstod att smidigt och humant lugna stämningen och blev 1880 inrikesminister. Hans starka vilja, taktfulla tolerans och vidsynthet förskaffade honom en ledande roll i regeringen, han sökte målmedvetet förbättra folkets ekonomiska läge och på olika sätt förbereda en konstitutionell regim. Alexander I:s mord 1881 ryckte reformmöjligheterna ur hans händer och banade vägen för reaktionen; L.-M. lämnade kort därefter sin post. M.H v. Lorm, Hieronymus, pseud. för tyskösterrikiske förf. Heinrich Landesmann (se denne). Lornje'tt, lorgnett (till fra. lorgner, förstulet betrakta), ögonglas med ett el. två glas och handtag. — Verb: lornjettera. Lornsen, U w e Jens, slesvigsk politiker (1793—1838), 1821—30 kansliämbetsman, 1830 landsfogde på Sild, hade i Jena anslutit sig till den nationella tyska liberalismen och utsände 1830 broschyren ”Über das Verfassungswerk in Schleswig-Holstein”, i vilken han krävde förbindelsen med Danmark inskränkt till ren personal union. Kravet var icke nytt, men dess utmanande agitatoriska form skrämde Fredrik VI, och L. dömdes 1831 till 1 års fästning; sedermera blev han i tyskarnas ögon betraktad som martyr för sin sak. L:s brev till fadern utgåvos av W. Jessen 1930. Fl.D. Lorrain [lårå'], C 1 a u d e, fransk målare, se ClaudeLorrain. Lorrain [låra'], Jean, eg. Paul D u v a 1, fransk förf. (1855—1906), blev, efter att ha frestat lyckan å skilda områden, 1882 införd i litteraturen av E. de Goncourt och slog 1886 igenom med berättelsen ”Très russe”, som efterföljts av ett stort antal romaner (ex. ”Monsieur de Phocas”, 1901) och novellsaml. (ex. ”Princesses d’ivoire et d’ivresse”, 1902), där naturalistisk analys, spec. av komplexa — ofta även perversa — själstillstånd, förbindes med romantisk flykt i stil och händelseförlopp till en ytterst snärjande helhetsverkan. — Litt.: E. Gaubert, ”J. L.” (1905); G. Normandy, ”J. L.” (1927). Lff. Lorraine [lårä'n], franska namnet på Loth-ringen. Lorris [låri's], Guillaume de, fransk skald (död o. 1230), se Roman de la r o s e. Lorsch, ort i preussiska Hessen, vid järnvägen Worms—Bensheim; 5,597 inv. (1925), bekant genom sitt en gång mäktiga benediktin-kloster, stiftat 763 (på 1200-talet upptaget av premonstratensorden, upphävt o. 1560); av de karolingiska byggnaderna kvarstå några rester av klosterkyrkan samt det s.k. Mikaelskapellet, urspr. en ingångshall, en av den gammalkristna konstens bäst bevarade byggnader n. om Alperna. Bilder se pl. vid art. Karolingisk konst. E.W. Lortzing [lå'rtsirj], Gustav Albert, tysk operakompositör (1801—51), började utan eg. systematisk musikerutbildning tidigt komponera och debuterade 1824 med operan ”Ali Pascha”; han uppträdde själv som skådespelare och sångare (Detmolder Hofteater, Leipzig m.fl.). 1835 slog han igenom med ”Die beiden Schüt-zen” och 1837 med ”Zar und Zimmermann”, som mottogs med hänförelse och sedan hållit sig på de europeiska teatrarnas repertoar. Ett av hans bästa och originellaste verk är ”Wildschütz” (1842). 1844—45 teaterkapellmästare i Leipzig, förde L. senare ett kringirrande liv under svårt — 631 — — 632 —