LOTI de Meuse, Cötes de Moselle, båda strategiskt viktiga). Mellan dem ligger den fruktbara Wo-èvreslätten. Längs Cötes de Moselle flyter L:s huvudflod, Moselle (Mosel), till Rhen i en bred, välodlad dal. Stor spannmålsodling. I jura-formationen v. om Moselle, från Nancy i s. till Longwy och Esch (i Luxemburg) i n., finnas Europas största järnmalmsfyndigheter, 5 milliarder ton med i medeltal 35 °/o, starkt fosfor-haltig malm. Den årliga brytningen uppgår till c:a 50 mill. ton. Stora järn-, stål och valsverk, särsk. i Hayange, Longwy och Pont-å-Mousson. Gruvarbetarna äro mest polacker och italienare. I ö. L. finnas kollager, en forts, på Saarområ-dets koldistrikt; ö. om Nancy, L:s huvudstad, saltlager och därpå grundad kemisk industri. På v. sluttningarna av Vogeserna blomstra en stor bomullsindustri, särsk. i Épinal. Genom L. går Rhen—Marne-kanalen; Moselle är kanaliserad från Nancy till Metz, huvudstad i det tidigare tyska Moselle-dep., och håller på att kanaliseras till Thionville. — Litt.: A. Sömme, ”La Lorraine métallurgique” (1930). Ax.S. Historia. L. erhöll sitt namn, Lotharingien, efter Lothar I:s son Lothar II och omfattade urspr. hans riksdel, d.v.s. landet mellan Rhen å ena sidan, Schelde, Meuse och Saöne å den andra. Efter Lothar II :s död delades hans rike i fördraget i Mersen 870 mellan Ludvig den tyske och Karl den skallige men kom inom kort genom nya fördrag helt att tillfalla det ostfran-kiska, senare tyska riket, som L. därefter — ehuru alltid ett stridsäpple mellan Tyskland och Frankrike — med vissa avbrott tillhörde. En kortare tid mot slutet av 800-talet lydde det under en tysk lydkonung; eljest styrdes det av hertigar. Den betydelsefullaste av dessa var kejsar Otto I:s bror, ärkebiskop Bruno av Köln, under vars regering 959 två underhertigar insattes och efter vars död 965 L. slutgiltigt delades i två hertigdömen, Nedre L. omkr. Rhens nedre lopp och övre L., som motsvarar det senare landskapet L. I Nedre L. härskade först den längst kvarlevande grenen av karolingernas hus (se K a r o 1 i n g e r) och därefter grevarna av Ardennerna; mest bekant bland dessa är Gottfrid av Bouillon (se denne). Feodaliseringspro-cessen gick här fram med styrka, de olika lägre furstarna erhöllo stor självständighet, och hertigtiteln blev en tom värdighet, som 1106 tilldelades grevarna av Louvain och 1190 ändrades till hertig av Brabant (se d.o.). I samband med upphävandet av hertigdömet Nedre L. står även grevskapet Limburgs (se d.o.) upphöjelse till hertigdöme. Hertigdömet övre L. el. L., som det snart enbart kallades, styrdes efter 1048 av grevarna av Elsass och kom 1431 att tillfalla René I av ätten Anjou, 1473 hans ättling René II av Vaudemont, stamfadern för det senare huset L. Han lyckades 1477 vid Nancy slå tillbaka det farliga angrepp, som riktades mot L. av Karl den djärve av Burgund. Under 1500-talets förra del infördes reformationen, omkr. dess mitt utövade änkehertiginnan Kristina (se denna), dotter till den nordiske unionskonungen Kristian II, en vittförgrenad diplomatisk verksamhet, som bl.a. syftade till att åvägabringa allians mellan L. och Sverige. Fr.o.m. denna tid blev trycket från Frankrike allt hårdare; slutl. måste Frans Stefan av L. i freden i Wien 1735 utbyta sitt land mot Toscana. Hans kort därefter ingångna äktenskap med Maria Teresia av Habsburg öppnade för honom och hans ättlingar vida utsikter: han blev tysk-romersk kejsare (se F r a n s I) och stamfar för huset Habs-burg-Lothringen (se Habsburg). Enl. villkoren i freden i Wien 1735 kom L. omedelbart under den förre polske konungen Stanislaus Leszczynski och efter hans död 1766 till Frankrike. 1871 tillföll en del av L. Tyskland (se Elsas s-L othringen) men återförenades 1918 med det franska L. — Litt.: H. Derichs-weiler, ”Geschichte L:s” (1905); R. Parisot, ”Hi-stoire de la Lorraine” (5 bd, 1919—25). B. Loti [låti'], Pierre (eg. Julien Viaud), fransk förf, och resenär (1850—1923), f. i Rochefort, officer i franska flottan, kommendörkapten 1906; led. av Franska akad. 1891. Med ett artistiskt och melankoliskt temperament, som framträdde från hans unga år — skildrade i ”Le roman d’un enfant” (1890) och ”Prime jeunesse” (1919) —, började han tidigt skriva och debuterade 1880 med ”Le mariage de Loti”, en skildring av natur och kärlek på Tahiti; sitt senare förf.-namn L. fick han därifrån. Närmast följde ett antal romaner, som snart vunno stor popularitet med sin språkmusik, sin melankoli och sin naturkänsla: ”Le roman d’un spahi” (1881) med ämne från Senegal, ”Mon frère Yves” (1883) och ”Pècheur dTslande” (1886). Hans senare alstring består väsentligen av reseskildringar från exotiska länder (Japan, Tongking, Indien, Persien, Palestina och Syrien, Marocko m.fl.): ”Madame Chrysanthème” (1887); ”Au Maroc” (1890), en utomordentlig skildring från det då ännu helt avspärrade och oberörda Marocko; trilogien ”Le désert” (1894), ”Jérusalem” (1895) och ”La Galilée” (s.å.), från Uppslagsbok. XVII.___641 ____ 21 — 642 —