LOTOFAGER en karavanfärd genom Sinaiöknen och Palestina upp till Damaskus, rymmande partier av sällsynt fulländad prosalyrik; ”L’Inde sans les anglais” (1903), ”Vers Ispahan” (1904) samt ännu en mängd andra. L. är i alla sina verk en oföränderlig, drömmande romantiker, sensuell melankoliker och civilisationshatare, fascinerad av exotism, av Orientens frid och lugna plastik och ss. konstnär i stånd att återge ”landskapet såsom själstillstånd” på en utsökt melodisk prosa, besläktad med Chateaubriands. Efter L:s död ha utgivits ”Lettres å Mme Juliet-te Adam” (1924), ”Journal intime” (2 bd, 1925 —29), ”Correspondence inédite” (1929). Flera av L:s romaner och reseskildringar äro övers, till sv. — Litt.: Monogr. av N. Serban (1924) och C. Farrère (1930). F.G.R. Lotofa'ger (grek. lotofa'goi, till lotos, lotus, och fageVn, äta), hos Homeros ett folkslag, som levde av lotusväxtens glömskebringande frukter, upptog gästvänligt Odysseus och hans kamrater, vilka senare genom att förtära 1 :s spis så när glömt sin hemresa. L:s land lokaliserades av antika förf. vanl. till Libyen. W.N. Lotorp, samhälle i Risinge s:n, Östergötland, n.ö. om Finspång; c:a 800 inv. Lotorps järnbruk, anlagt 1635 av Gillis de Flon, nedlades 1916 och övertogs jämte större delen av skogar och jord av Fiskeby fabriks-a.-b., som strax n. om L. driver Yxvikens sågverk. J.L-n. Lotos, lotus (se d.o.). Lots (Ity. lots, holl. loods, jfr eng. loadsman, till samma stam som i sv. verbet leda), allmänna benämningen på person, som har till uppgift att efter kallelse vägleda fartyg. L. i sv. statens tjänst benämnes k r o n o 1 o t s. För att vara berättigad att lotsa skall 1. ha avlagt lotsexamen och erhållit styrsedel. L., anställd av sv. kommun för lotsning inom hamnområdet, benämnes h a m n 1 o t s. För lotsning i Vänern håller Vänerns seglationssty-relse ett fåtal 1.; likaledes äro särsk. 1. anställda för lotsning i Trollhätte kanal och i Göta kanal. Vidare förekomma, dock utan samband med den eg. lotsningstjänsten, s.k. 1 å n g 1 o t-sar (se d.o.). — I utlandet bilda 1. här och var ett slags bolag el. skråföreningar för verkställande av lotsning. — Yrkesbenämningen ”lots” började att i Sverige tagas i bruk under senare delen av 1600-talet. Jfr Lotsförord-ningen, Lotsning och Lotsverket. E.Hg. Lots, se L o t s f i s k. Lotsavgift, ersättning från fartyg för lotsning; utgöres av dels lotspenningar (se d.o.), dels hemvägsersättning, den senare avgiften bl.a. avsedd att täcka lotsens inställelse- och hemresekostnader. Jfr Lotspenningar. E.Hg. Lotsbarnskola, en 1845 inrättad skolform, av seende att bereda undervisning åt barn till lots- och fyrpersonal å avlägset belägna platser. Dessa skolor, förr under Lotsstyrelsens överinseende och då uppgående till ett 20-taI, lyda numera under Skolöverstyrelsen och ha väsentligen minskats i antal, sedan systemet med inackorderingsbidrag för barnens hållande i vanlig folkskola alltmera kommit till användning. E.Hg. Lotsbyrån, se Lotsstyrelsen. Lotsbåt, den allmänna benämningen å de båtar, varmed lotsarna utföra lotsuppassning. De utgöras numera huvudsaki. av mycket sjödugliga motorkuttrar och motorbåtar med segel ss. reservdrivkraft. De hållas av lotsper-sonalen mot ersättning från Staten; på vissa platser äro de dock lotsverkets egendom. Så är fallet med t.ex. de nya lotskuttrarna vid Sandhamns och Gävle lotsplatser; dessa kutt- Lotskutter under gång för motor och segel. rar mäta o. 50 tons deplacement och ha vardera betingat en kostnad av o. 90,000 kr. — Ss. igenkänningstecken föra de sv. 1. en vit och blå flagga, varjämte deras storsegel är försett med en röd duk el. ordet ”Lots”. Under mörker visa de omväxlande vita och röda ljussignaler i riktning mot ankommande fartyg- E.Hg. Lotsdirektör, från slutet av 1600-talet till 1888 titeln för den ämbetsman, som numera benämnes generallotsdirektör. Se Lotsstyrelsen. E.Hg. Lotsdistrikt, se Lotsverket. Lotsfisk, lots, NaiFcrates ductor, en o. 30 cm. lång art bland makrillfiskarna, utan små ryggfenor; blå—silvergrå med mörka tvärband. L. förekommer i alla varmare hav och är bekant redan sedan antiken för sin vana att följa fartyg och hajar, som den ansetts leda — 643 — — 644 —