LOVISA G. Lundberg: Lovisa Ulrika. Pastell. blev hennes förhållande till hattpartiet alltmera spänt; hon började i stället samla omkr. sig en liten krets av verkligt trogna, ett hovparti, vars i allm. icke särsk. framstående medl. hu-vudsakl. leddes av egoistiska intressen om egna fördelar el. av någon anledning voro missnöjda med rådet. Till tronskiftet, som kom med Fredrik I:s död 1751, hade hon satt sina eg. förhoppningar; de blevo grundligt svikna, hattpartiet vägrade göra några som helst eftergifter till kungamaktens förmån, med Tessin råkade L.U. i häftig ovänskap, och de närmaste åren karakteriseras av öppen kamp mellan hattarna och den alltmera obalanserade L.U. i spetsen för hovpartiet. Förgäves sökte hon stöd hos sin bror, som i stället enträget uppmanade henne att hålla sig lugn och avvakta bättre tider. Under den av pinsamma chikanerier och personliga småtvister fyllda kampen mot rådet drevs hon att söka efter alltmera desperata medel, framförallt sedan hon och kungen vid riksdagen 1755/56, där en rad åtgärder genomdrivits, som ytterligare inskränkt kungens befogenheter, även sett sig utesluten från avgörandet av alla frågor ang. barnens uppfostran och måst finna sig i att deras hovet tillgivna lärare och uppvaktande ersatts med män ur hattarnas krets. ”Hennes huvud började svindla”,, som hon själv uttrycker det; till den revolution, hon ansåg nödig, upplånade hon pengar genom att pantsätta sina juveler i utlandet, förhållandet upptäcktes, och L.U. fick finna sig i svåra förödmjukelser och en ski ivelse från ständerna, som i skarpa ordalag fördömde hennes handlingssätt såväl i juvelsaken som i övrigt. Hennes planer på revolution blevo härav ingalunda släckta, utan tvärtom fortsatte hon med nervös hetsighet att jaga upp sig själv och sin omgivning, plan efter plan, den ena omognare än den andra, uppgjordes, och slutl. fick hon till stånd det huvudlösa revolutionsförsök i juni 1756, efter vars misslyckande hon måste finna sig i att åhöra ett ständernas bannebrev, i vilket hon förklarades ha ”åsidosatt och förgätit den plikt, som hon varit Gud, sin herre och gemål, sig själv och sina efterkommande samt Sveriges rike skyldig”. Efter denna katastrof måste L.U. om icke resignera, så dock skrinlägga sina ärelystna planer. Följ, år fick hon uppleva, att Sverige anslöt sig till den stora koalitionen mot hennes bror; att hon under kriget med denne var starkt utsatt för misstankar är självklart; att hon, som det troddes, skulle ha förrått några rikets hemligheter till brodern, kan icke ledas i bevis. Hon fortfor emellertid att begagna de möjligheter, hon hade, att kränka rådspartiets medl. och samlade småningom omkr. sig ett nytt hovparti, för vilket vid riksdagen 1760/61 vissa utsikter syntes öppna sig; på nyåret 1762 var hon mellanhand vid ett försök till förlikning mellan hattar och mössor, och några mån. senare begagnades hennes biträde för inledande av fredsförhandlingarna med Fredrik II. Det snöpliga slutet på det krig, som bl.a. avsett att förödmjuka henne, bidrog att stärka hennes ställning, och under hattväldets dödskamp syntes utsikterna för hennes och hovets maktutvidgningsplaner stundom ljusna; hon sökte stå väl med alla, men det invecklade spelet var för svårt och hon själv för oförsiktig. Vid början av 1765/66 års riksdag hade hon knappast uppnått annat än att vara misstrodd av alla; det segrande mösspartiet visade icke någon som helst lust att befordra, vad som låg henne om hjärtat, och hetsig som vanligt gav L.U. oförbehållsamt uttryck åt sitt hat och förakt för den nya regimen. Från 1760-talets mitt sannade sig emellertid alltmera intresset kring kronprins Gustav, och i samma mån gled L.U. i bakgrunden; efter makens död i febr. 1771 var hennes politiska roll utspelad. L.U:s förhållande till Gustav III hade icke varit utan slitningar, med sin härsklystna natur hade hon i hög grad kränkts av att behöva träda åt sidan för sonen, och denne hade måst manövrera med yttersta försiktighet för att icke blottställa kungahuset för ny split och tvedräkt. 1772 års statsvälvning, under vilken hon — 679 — — 680 —