LOYALTY Lovö kyrka. punkterna. Är kursen mellan punkterna öst el. väst, sammanfaller 1. med latitudsparallellen genom platserna. Är kursen nord el. syd el. ost el. väst på ekvatorn, sammanfaller 1. med storcirkeln (se d.o.) genom punkterna, men i andra fall är skillnaden mellan 1.-segling och storcir-kelsegling (se d.o.) betydande. I cylindriska kartprojektioner blir 1. en rät linje (se Karta, sp. 77). H.S-k. Loyalty islands [lai'alti aFlandz], fra. Iles Loyauté, ögrupp i Stilla havet, 90—110 km. ö. om Nya Kaledonien, varifrån L. förvaltas; o. 3,100 kvkm.; 11,200 inv., huvudsaki. melanesier. L. bestå av 3 större öar, Maré (120 m.ö.h.), Lifou och Ouvéa samt flera atoller. L. uppbyggas av ung korallkalk på vulkanisk grund. Utförsel av kopra och gummi. L. upptäcktes 1792 och tillhöra sedan 1864 Frankrike. M.P. Lo-Yang, Hona n-f u, Honan, stad i prov. Honan, Kina, 25 km. s. om Huang-ho, vid järnvägen från Sü-chou; o. 50,000 inv. Vapen- och ammunitionsfabriker. L., som var residensstad 1100—256 f.Kr., 25—311 e.Kr. samt under smärre perioder t.o.m. 1100-talet, är rikt på historiska minnesmärken, ss. monumentalgravar o.d. Staden var huvudort för den tidiga buddismen, och i dess närhet lades det första klostret, Pai Ma Ssu. Även de berömda Lung-Mengrottorna ha belägenheten intill detta centrum att tacka för sin tillkomst. M.P.;G.S. Loyola [låjåTa], Ignatius (eg. Inigo), helgon, jesuitordens stiftare (1491—1556), tillhörde en adelssläkt från Baskiska provinserna (Spanien). Först utbildad till officer, förde L. ett världsligt och lättsinnigt leverne, men sårad i slaget vid Pamplona 1521, började han att under sin sjukdomstid läsa helgonlegender och greps av lust att överträffa helgonen i andliga hjältedåd. Han anträdde en vallfärd till Palestina men kom att stanna ett år i staden Manresa, där han upplevde en djupare religiös kris och en fruktansvärd syndaångest, från vilken han frigjorde sig genom ett för hans religiösa typ karakteristiskt beslut att icke mer tvivla på biktfaderns absolution. Anländ till Jerusalem 1523, fick han ej, som han ämnat, stanna kvar och missionera bland muhammedanerna utan måste återvända till Spanien, där han började studera. Vid univ. i Alcala och Salamanca råkade han snart i konflikt med inkvisitionen ss. misstänkt för att med sin själasörjarverksamhet befordra mystisk-svärmiska rörelser; 1528 övergick han därför till univ. i Paris. Här lärde han känna humanismens studiemeloder, bl.a. på pedagogikens område, och blev 1534 magister. Hans uppmärksamhet riktades också på det luterska kätteriets hot mot katolska kyrkan. Jämte några studiekamrater, vilkas andlige ledare han blivit, lade han 1534 grunden till jesuitorden (se d.o.). Prästvigd 1537, valdes L. 1541 till ordensgeneral och gjorde sin orden till mot-reformationens förnämsta redskap. Ordenskon-stitutionerna (1550) äro hans verk och vittna om hans organisatoriska snille. L. läste gärna mystikens litteratur och hade ofta visioner, men hans läggning var övervägande förståndsmässig och viljebetonad, med högt uppdriven självdisciplin. Till viljebeslut syftade också de andliga övningar (se Exercitier), som han lät sina anhängare genomgå. — 1622 blev L. förklarad för helgon; festdag 31/t, anropas mot samvetskval och skrupler. — Litt.: L:s självbiografi i ”Monumenta Ignatiana”, Ser. 4:1 (1904; tysk övers, av A. Feder, 1922); E. Gothein, ”1. v. L.” (1895); H. Böhmer, ”Studien zur Ge-schichte der Gesellschaft Jesu”, 1 (1914), ”L. und die deutsche Mystik” (1921); H. Holmquist, ”Luther, L. och Calvin” (3 uppl. 1926). A.M-n. Loyson [Ipazä'], Charles, fransk teolog (1827—1912), dominikan-, sedan karmelitmunk, predikant vid Notre Dame i Paris; känd under sitt munknamn PèreHyacinthe. L., som ville inom kyrkans ram vinna plats för tanke-och samvetsfrihet, blev snart misstänkliggjord — 683 — — 684 —